Koistinen jobbar som nattvakt. Han är ensam, tystlåten och bor i en sliten industribyggnad som snart kommer rivas och ge plats åt nybyggda lägenheter. Den blonda Mirja kommer en dag fram till Koistinen och efter en konversation som i bästa fall kan kallas för trevande, bjuder han ut henne på bio. Vad Koistinen inte vet är att Mirja är utsänd av sin gangsterpojkvän Lindholm. Meningen är att hon ska komma över koden till en juvelerare som Koistinen är vakt hos.

Historien i Ljus i skymningen är enkel, kanske nedbantad i överkant. Filmen utspelas på få platser, med få skådespelare som har få repliker. Alltså precis som Kaurismäki vill ha det. Han har regisserat, skrivit manus och producerat, därmed har han fått Ljus i skymningen exakt dit han vill. Men vad är det egentligen för bild av Finland han ger?

Helt klart är att îhjältenî Koistinen är i total osynk med sin tid. Hans lägenhetsinredning och bil verkar komma från ett annat decennium (inte nödvändigtvis från samma) och restaurang- och kafémiljöerna fick sitt möblemang för minst trettio år sedan. Så var det bättre förr? Det tror jag att Kaurismäki tycker, i alla fall när det gäller medmänsklighet.

Det går som sagt inget vidare för Koistinen. Han gör några halvhjärtade försök till att förändra sin situation till det bättre. Men för det mesta är han bara apatisk och låter sig svepas med, och hamnar snabbt i en nedåtgående spiral. Man blir irriterad och tycker till slut nästan att det är rätt åt honom. Men kanske är det också meningen.

Det är svårt att se att Kaurismäki kommer att vinna någon ny publik med Ljus i skymningen, de som kommer att se den är förmodligen de redan invigda. Det är synd, för den om inte har beträtt Kaurismäki-mark och orkar lämna stranden, kan filmen funka som en inkörsport. Sedan kan man jobba sig bakåt tills man stöter på hans bättre filmer.