Med i folkabussen finns även tonårssonen Dwayne som avlagt tystnadslöfte och inte tänker tala förrän han har blivit stridspilot, den sexfixerade farfar Edwin, mamman samt hennes självmordsbenägne Proustprofessor till bror. På den långa och strapatsrika resan misslyckas de flesta med sina föresatser och sensmoralen är att de trots (eller genom) sina misslyckanden ändå blir vinnare eftersom de vågar försöka, och att man lär sig något genom sina misslyckanden. Livet är helt enkelt menat att vara mer än en skönhetstävling, mer än en ständig strävan efter att alltid komma först och vara bäst. Det är gemenskapen i familjen och att göra det vi älskar som verkligen betyder något.

Little Miss Sunshine är i sin helhet rätt förutsägbar, man vet att familjen kommer att inse precis det de inser, men filmen är ändå det mest roliga och värmande upproret mot amerikansk vinnarkultur jag sett på länge. Dessutom är igenkänningsfaktorn hög, i alla fall för mig. Jag menar, finns det något sådant som en înormalî familj egentligen? Och skulle man verkligen vilja att ens familj var helt vanlig? Det blir så tydligt att det är just de jobbiga, konstiga, pinsamma och speciella dragen som gör människorna omkring oss värda att älska.

Hur tvistade karaktärerna i familjen än är så är skönhetstävlingen det absolut mest konstiga. Helt grotesk skulle jag vilja säga. Små flickor iförda vuxensminkning, peruker och stela leenden visar upp sig på scen medan publiken sitter och tycker att det hela är så sött. Det är riktigt, riktigt roligt och läskigt på samma gång.

Lilla Olive med sina stora ögon och runda barnmage är den, som trots att hon orsakar skandal på tävlingen (i en underbart bisarr slutscen) ser klarast av alla. Hon är på samma gång mer barn än de andra barnen i tävlingen och mer vuxen än samtliga vuxna i filmen. Abigail Brislain som spelar henne är ett fynd. Det är alltså inte överraskande att filmen har fått sådan framgång världen över. Alla vill vi må bra och Little Miss Sunshine är definitionen av feelgood-film.