Jeannes pappa har alltid gett henne ett land i födelsedagspresent, ett land att semestra i det vill säga, och i år är inget undantag. Hon fyller 17 och står på gränsen mellan flicka och kvinna. Det här året har hennes pappa hyrt ett hus på en ö i Göteborgs skärgård och hans plan är att tillsammans med Jeanne hitta en vikingaskatt som enligt legenden ska finnas på ön. Hans planer grusas dock när de anländer och finner två kvinnor i huset de hyrt. Något har blivit fel med bokningen och de blir tvungna att dela huset, något som ger upphov till en rad oväntade händelser. Kärlek uppstår i huset samtidigt som Jeanne fattar tycke för en blond svensk kille (Björn Gustafsson) och för första gången känner hon att hon växer ifrån sin far.

Det här är ingen bra film. Den tydligaste kopplingen jag får när jag ser detta somriga Skärgårdssverige, med tragiska karaktärer utan självdistans och dråpliga språkförväxlingar, är ”S.O.S. – En segelsällskapsresa” fast på franska. Filmen är fylld av klichéer och pappan är otrevligt nära en Jacques Tati-karaktär, något jag trodde jag skulle slippa se i en fransk indierulle från 2008. Björn Gustafsson är dessutom en usel skådespelare och det enda han får fram är sina putande läppar och naiva babyface.

”Les grandes personnes” är uppbyggd kring ett antal livsöden men det känns som om alla dessa lämnas utan att något av dem får ett slut. Inte ens berättelsen om Jeanne och hennes pappa tas på allvar och jag känner ingen sympati för någon av dem. Att den i Stockholm filmfestivals program jämförs med “Lost in Translation” måste vara ett ironiskt skämt.

Ogenomarbetat och tråkigt. Det blir facit för Anna Novions debutfilm.