Han har fått jobb som ingenjör på teknikföretag och en kväll bjuder de in Alains chef, Pollock, och hans fru Alice på middag. En middag som knappt hinner börja innan det äldre paret börjar bråka. Det yngre nyförälskade, moderna och ?perfekta? paret ställs mot det äldre och misslyckade paret. Samma kväll hittar Alain en halvt drunknad lämmel i en vattenledning. Gnagaren som fastnat och den miserabla middagsbjudningen, båda vardagshändelser, tvingar det perfekta paret in på en mörk och farlig väg, någonstans mittemellan fantasi och verklighet.

Alain som är van att ha koll på allting, tappar denna kontroll och vet inte riktigt hur han ska uppfatta det som händer omkring honom eller hur han ska bete sig. Bénédicte förändras och blir besatt av Alice och ibland är det som att de två kvinnliga karaktärerna går ihop och blir en.

Denna fusion och att perspektivet hela tiden byts mellan Alain och Bénédicte, gör att man som åskådare blir lika förvirrad som karaktärerna ibland verkar och att man liksom Alain tappar kontrollen över vad som händer. Varken karaktärerna i filmen eller vi som åskådare kan lita på det vi ser. Och det är faktiskt en befriande känsla som uppstår, att inte få alla trådar serverade på ett fat. Det är en härligt oförutsägbar film. Lämmeln, den femte karaktären, får till slut sin naturliga förklaring, men har under tiden en viktig symbolisk roll.

Lemming handlar om rädslor, begär, besatthet, (mar)drömmar och fantasier. Det finns inget som är perfekt och man ska aldrig ta något för givet. Trots att filmen hela tiden gränsar mot det imaginära lyckas den med att hela tiden vara välstrukturerad. Skådespelarkvintetten bidrar med lysande insatser. Det är framför allt vändningarna i relationen mellan det yngre och det äldre paret som är skickligt gestaltade, och där Charlotte Rampling som Alice och Charlotte Gainsbourg som Bénédicte fullkomligt briljerar.

Regissören Dominik Moll fick sitt genombrott med den hyllade filmen Harry – en vän som vill dig väl. Nu har han gjort en psykologisk thriller i sann Hitchcock-anda, som även påminner om David Lynchs filmer. Det här är den bästa thrillern jag sett på länge, det riktigt kryper längs ryggraden, precis som det ska göra.