Att det är svårt att göra film av en bok bevisar Marc Forster med ”Flyga drake”, baserad på Khaled Hosseinis roman. ”Allt ska med” verkar ledstjärnan vara, men allt kommer ju ändå inte med när man gör film av bok och istället så blir det ett hattifnattande med korta scener som stressar publiken. För den som inte läst boken blir handlingen lätt bitvis oförståelig.

När Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists nära 400-sidiga roman ”Låt den rätte” komma in nu går upp på bio kan man undra om Alfredson fallit i samma fälla som Forster. Det är ju så mycket i boken som är bra, och det är så mycket som hade varit kul att ha med i en film. Efter att ha sett filmen kan det konstateras att både Alfredson och Ajvide Lindqvist, som själv står för filmmanuset, har förstått att film och bok inte är samma sak.

Antalet karaktärer är nere på ett minimum och berättelsen är fullkomligt rensad på sidospår. Kvar är kärnan i historien: den mobbade pojken Oskar och hans vän, vampyren Eli. Scenerna tillåts ta den tid de behöver för att ge det poetiska tilltal som Alfredson säger sig eftersträva. Dialogen har bantats till mindre än fåordig, även här för att förstärka det poetiska i berättelsen, och en målsättning har enligt regissören varit att filmen ska fungera ”i princip som en stumfilm” – kanske en av orsakerna till att den nått så stor framgång internationellt. När ”Låt den rätte komma in” nu går upp på svenska biografer har den redan vunnit pris på flera internationella filmfestivaler, bland dem Tribeca och Göteborg.

Är den läskig då? Nja, det här är ingen skräckfilm enligt klassisk modell. Visst äter vampyren människor, men det frossas inte i blod och våld. Spektakulära specialeffekter förekommer inte i någon större utsträckning. Fokus är relationen mellan de två barnen, och spänningen ligger möjligen i hotet att Eli kan ge sig på Oskar. Men den stora behållningen av den här filmen är trots allt den poetiska stämningen. Höstens mysigaste rysare!