Lars Lindstrom är en välmenande men introvert ung man som, till sin bror och svägerskas stora förvåning, en dag kommer hem med en flicka. Men den obligatoriska fnurran på tråden är här lite mer bisarr än i de flesta filmer, för det är nämligen så att föremålet för hans kärlek är gjord av uppblåsbar plast. Hon är helt enkelt en Barbara, beställd från internets mest frekventerade avkrokar.

Och här kan man tycka att någon borde ha talat om för Lars (eller manusförfattaren) att det var något vrickat över situationen. Men det lilla pastorala samhället där konstellationen bor gör sitt bästa för att acceptera sin älskvärde byfåne, och inställningen till paret går successivt från skepticism till godmodig kärlek.

Att det här sentimentala och orimliga upplägget har svalts med hull och hår av både recensenter, publik och Oscar-juryn är ett bevis på att den goda smaken är mycket lynnig. Tror någon på fullaste allvar att det hade gått till så här? Att inte en enda människa hade rest ett frågande lillfinger och sagt att men hörru grabben, din brud är ju gjord i syntetmaterial? Allvarligt talat, tror någon det? På riktigt?

Nej, jag är ledsen. Inte ens Ryan Goslings mycket fina rollprestation kan rädda “Lars and the Real Girl” från träsket av felriktade indiefilmer.

På åtminstone något plan kan jag förstå att folk köper ZOG, Roswell och nyliberalism. Men hur den här soppan har kunnat bli så uppskriven går faktiskt över mitt huvud.