14-åriga Arrietty och hennes familj tillhör ett småfolk och lever under plankorna i ett stort hus utanför Tokyo. Familjen överlever på att “låna” tvål, socker, el, gas och allt annat de kan behöva. Det hela tycks gå bra tills Sho, en 12-årig pojke, flyttar in i huset. Sho får syn på Arrietty och de två blir snabbt vänner – något som får oanade konsekvenser.

Som vanligt i en Studio Ghibli film bjuds vi in till en magisk och levande värld. Vi ser världen ur småfolkets ögon: allt är enormt, det kommer ljud från varje tänkbar källa och katten är ömsom ett vidunderligt monster ömsom ett rart husdjur. Valet att återge världen ur detta perspektiv är kreativt och tämligen lyckat. Det är så övertygande att människorna känns abnorma, medan småmänniskorna blir normen och också de vi sympatiserar med.

Filmen står dock och faller med regredieringen av könsroller. Arriettys mor är en ytterst simplifierad och ensidig karaktär; hon är omhändertagande, orolig och dum. Det är chockerande att se hur hon framställs som helt aningslös för vad som händer utanför hemmets väggar. Arriettys far, å andra sidan, är urtypen av en stark, fåordig, plikttrogen och modig man. Han jobbar hårt för sin familj men är helt avskalad på känsloyttringar. Sammantaget är det som att se ett avsnitt av “The Donna Reed Show”. Jag kritiserar inte bristen på politisk korrekthet så mycket som de enformiga och tråkiga könsstereotyperna – en stark kontrast mot den levande omvärlden.

Varför Arrietty och hennes familj betonar att de lånar och inte stjäl från människofamiljen tas inte upp. Kopplingen till en kritik mot konsumtionssamhället kan visserligen göras, men den känns så långsökt att den tappar all effekt. Detta leder till att filmen saknar djup och inte bidrar till eftertanke – två brister som ingen animation i världen kan gottgöra.