”La Zona” är ett skyddat samhälle mitt i Mexico City omgärdat av ointagliga murar och helt styrt av invånarna. Här inne videoövervakas allting och gräsmattorna är prydligt klippta, grannsämjan intakt, kärnfamiljerna förskonade från den brottslighet och korruption som härskar utanför. En stormig natt krackelerar utopin då tre smågangsters lyckas ta sig in i zonen via en nedblåst reklamskylt. Efter ett misslyckat inbrott blir människor från båda lägren dödade; en av brottslingarna lyckas fly men hittar ingen väg ut varpå den pragmatiskt lagda lokalbefolkningen organiserar en regelrätt ”manhunt”. Påföljande händelseförlopp följer vi genom ett antal personers ögon där sextonårige Alejandro, vars pappa är en drivande kraft i hetsjakten, snart hamnar i centrum. Samtidigt snokar en korrumperad polis utifrån efter sanningen, fast besluten att handla ädelt för första gången i sin karriär genom att ta reda på sanningen. Han får inget veta och saknar tillträde till ”La Zona” såvida han inte kan bevisa att medborgarna där tar lagen i egna händer. För gör de det så ryker samtliga privilegier.

Polisen är också den ende gråskalige karaktären i en annars svartvit samling karaktärer där ”La Zonas” invånare vinner föga sympati hos åskådaren med deras resoluta blodtörst och respektlöshet för rättsväsendet ”utifrån”. Och givetvis är det till viss del meningen; vi som tittar på ska ifrågasätta slutna samhällen som fenomen och fundera på om man ska ha rätt att köpa sig oinskränkt trygghet. Rysa inför gruppmentaliteten. Problemet är att nyanserna är för få, som ett inlägg i en debatt om segregation slår regissören Rodrigo Plà med denna sin debutfilm en aning för högt på den stora trumman.

Sett som en thriller håller spänningen relativt hög nivå och manuset är skickligt konstruerat då vi faktiskt inte alls vet hur det ska sluta. Alejandros ambivalens inför brottslingens öde står i bjärt kontrast mot de övriga invånarnas febriga iver att hålla allt som sker innanför murarna. Trovärdigt? Tja, samhällen liknande ”La Zona” existerar faktiskt i verkligheten. Och det man inte vet tar man ju som bekant ingen skada av.

Ett par taskiga (och onödiga) specialeffekter höjer skepsisen i början, men sedan tar det sig, dock aldrig till några svindlande höjder. Kanske är det filmens ovilja att tränga närmre in i karaktärerna, kanske är de helt enkelt för många. När allt är sagt och gjort har ”La Zona” talat till intellektet mer än hjärtat. Och visst, effektivt. Mission accomplished?