Den här filmen ger en bild av Edith Piaf som gör att hon känns som ett OBS-barn som gått i livets hårda skola men ändå inte lärt sig något. Hon blir bara en alkoholiserad gammal tant som är runt fyrtio år men beter sig som hon vore sju och rör sig som åttio. Men detta är också filmens styrka.

Filmen är, som man kan klura ut, en genomgång av Edith Piafs liv. Alla ingredienser finns där, såsom svår uppväxt, någon sjukdom, förlorad kärlek, framgång och nedgång. Vi har sett detta förr mången gång men skillnaden här är att man känner ingen sympati med Edith Piaf. Hon blir en skrikig, gapig och högljudd kvinna som råkade ha en fantastisk röst. Ett starkt mod från regissören Olivier Dahan måste ha krävts att inte glorifiera Edith Piaf som annars hade varit lätt att göra. Många andra livsöden som har blivit film tillhandahåller precis som La Vie en Rose sorgliga minnen och uppväxter som gått snett. Men de, till skillnad från ovannämnda film, vinklar även filmen, om så bara en gnutta, till att personen ifråga trots allt var en hyvens prick. När verkligheten ofta ser annorlunda ut.

Edith Piafs livsöde är sorgligt om man ser till de förhållanden hon växte upp under. En mamma som inte brydde sig om henne och en pappa som tog hand om henne för att han var tvungen. Men till slut blev Edith Piaf själv en blandning av de båda, alkoholist som sin mor och beroende utav applåder och att få uppträda som sin far.