Det äkta paret (både i filmen, pjäsen och privat) Görel Crona och Rafael Edholm ska tillsammans sätta upp Strindbergs "Fröken Julie" – en pjäs om passionerad kärlek, åtrå och svek.

Det påstås vila en förbannelse över pjäsen. Ensemblen dras ofrivilligt in i det heta kärleksdramat och känslorna på scen blir allt svårare att skilja från de verkliga.

Görel Crona regisserar med järnhand, hetsäter och läxar upp sin man. Rafael Edholm söker förtvivlat efter sin rollkaraktär i Marlon Brando, går på nattklubb med transor och hånglar upp sin motspelerska på ett slakteribord.

Storyn berättas ur två perspektiv, det dokumentära där paret intervjuas av en journalist om sitt arbete med pjäsen och den fiktiva där man närgånget får följa misslyckade repetitioner, äktenskapskriser och hulkande sammanbrott.

I samma andetag som de svalt berättar för journalisten hur man som professionell skådespelare skiljer på fabricerade och verkliga känslor är det uppenbart att kärleksbetygelserna på scen har blivit till ett privat otrohetsdrama.
Ju hetare sexscenerna blir mellan Rafaels karaktär Jean och hans motspelerska Fröken Julie, desto mer hetsäter Görel Crona. Tills hon bjuder in en spansk flamencosångare och förlägger repetitionerna i Andalucien.
Då är det Rafaels tur att få ögon mörka av svartsjuka.

Komplett galen är en komplett galen film utan någon självklar hemvist. Genren dramadokumentär gör den än mer svårgripbar. Ingen verkar ha bestämt sig för om den ska vara farsartat humoristisk eller underfundigt dramatenironisk.

Det som kunde blivit en intressant djupdykning i gråzonen mellan verkliga och fiktiva känslor blir istället en tramsig halvdokumentär med flera lätt obegripliga stickspår.

Komplett galen räddas på sin dödsbädd av skådespelarinsatserna. Rafael Edholms karaktär är charmigt trulig och ofrivilligt underfundig och Görel Cronas bitska kommentarer och neurotiska ledarskap är underhållande.
Men vad är egentligen på riktigt?