Polisparodi med Fredde "Ronny&Ragge" Granberg i regissörsstolen? Smaka på den va! Risken för att det ska bli lite "för tillskruvat" känns överhängande. Men, ska det visa sig, det är en perfekt matchning. Det är lagom roligt och intressant för att det ska vara tillräckligt underhållande och därmed värt biobiljetten.

Den stundtals förekommande billiga humornivån kompenseras med briljant, komiska scener som lockar fram asgarv. Som när boven skjuts à la slutscenen i "Scarface" med hundra skott i slow motion, reser sig upp och blir skjuten med hundra skott till. Eller när Irene Snusk i snygg Matrix-stil fångar upp kakor och kaffe som flyger genom luften.

Handlingen då, tja, den är inte så avancerad, ett mord som den dumme kommissarie Späck tolkar som självmord (offret har ju helt klart spetsat sig själv med diskborste, knivar och pepparkvarn) leder vidare till en jakt på en piratkopieringsliga. Mer än så behövs väl inte sägas om det, intressantare är det då att prata om de sköna huvudrollsinnehavarna och de ännu skönare birollerna. Leif Andrée som den ständigt ätande och klantige kommissarien Späck är lika härligt harmlös som Cecilia Frode är cool som sin perversa och tuffa poliskvinna Irene Snusk. Johan Hedenberg inte bara ser ut som Persbrandts Gunvald - han är lika roligt arg också.

Per Morberg gör ett underbart porträtt i Späcks chef Margaretha Orehn. Hans lena röst, målade naglar och stickande är fjärran från karlakarlen Morberg som annars ägnar sig åt jakt på tv...

Kjell Bergqvist är som vanligt bra som sur polis och dessutom dyker Becks granne upp, fast här spelas balkongmannen av Rolf Skoglund.

Betyget blir med beröm godkänt för Fredde och gänget.