Peter hade allt – nu har han bara problem. Sambon Maria har bett honom fara och flyga för att hon insett att det är killar han gillar, och hans pappa och har sagt upp kontakten med honom. Men värsta av allt är att Peters pojkvän Nassim har blivit mördad. Turturduvorna hade tjafsat lite och Peter är nu huvudmisstänkt. I förhörsrummet ser han oförstående ut när de båda homofobiska poliserna försöker tvinga fram ett erkännande.

Genom tillbakablickar får vi sedan se hur Peter och Nassim träffades, och hur Peter växte i rollen som sig själv. Han insåg att han lurade sig själv om han inte gav vika för frestelsen, och kastade sig handlöst ut i det tabubelagda området – över den naive och kärleksfulle Nassim.

Filmen känns hyfsat verklighetstrogen, och baseras på den sanna berättelsen om den 37-årige man som blev mördad i Keillers park i Göteborg för nio år sedan, på grund av sin sexuella läggning.

Det blir en hel del gullande i sängen mellan de nyförälskade, så är du homofobiskt lagd gör du nog bäst i att skippa den här filmen. Kanske riktar den sig mer till dem som lever i garderoben eller precis har kommit ut ur den.

Det blir så uppenbart att Keillers park försöker rida på homovågen och få uppmärksamhet på grund av det. Det är inga dåliga skådespelare i huvudrollerna här, men filmen känns ändå stundtals som en riktig B-film. Det går att göra bra film i Sverige nu för tiden. Man behöver varken ha dålig musik, hålla kameran lite snett då och då, spela över eller leverera repliker på ett krystat sätt. Men så gör de det ändå. Är det något folk lär sig på film- eller scenskolan? Det känns som om Beck-veteranen Mårten Klingberg spelar amatörteater och använder sig av Chaplin-mimik. Det kan ha med regissören Susanna Edwards att göra. I och med att det är hennes första spelfilm kanske hon får ta på sig lite av skulden för det här udda beteendet. Det här är hennes första spelfilm, tidigare har hon endast gjort kortfilmer och dokumentärer.

Peter offrar allt för kärlekens skull. Man ska följa sin inre röst och göra det man själv tycker verkar vara rätt. Mönstret känns så väl igen, inte minst från den så mycket bättre danska filmen Dråpet som jag recenserade för några veckor sedan. Den ingår i en trilogi, och lustigt nog gör även Keillers park det. Den är den första delen i en serie som ska behandla en sorts befrielse från könsstereotypa föreställningar. Del två ska handla om flator och den tredje om relationen mellan en man och en kvinna. Edwards får försöka att övertyga skeptiska recensenter som den här om att hon kan förmedla känslan lite tydligare.

Jag får ingen sympati för killarnas kamp mot ett grymt göteborgsklimat där de flesta verkar ha en uråldrig syn på homosexualitet. Jag hade å andra sidan svårt för att förstå storheten med Brokeback Mountain, så tycker du att jag bara snackar i nattmössan får du väl springa och köpa biljetter till Keillers Park och hoppas på att jag har fel.