Det finns ett fåtal filmer som lyckas berätta om kärlek, så att det känns helt äkta. Nu finns det en till. Ett citat i början i filmen deklarerar filmens intentioner: ”Det här är en kärlekssaga helt utan sex, våld och onda karaktärer. Det här är en berättelse om att hitta kärleken.” Och det är precis det som levereras.

Sam (Shahriyar Latifzadeh) har tröttnat på anonymiteten och rushen i Stockholm. Han har bestämt sig för att flytta hem till Östersund och det norrländska lugnet. Kvar i storstan lämnar han sina barndomskamrater, Alex (Peter Eggers) och Krister (Henrik Lundström), som förgäves försöker få honom att ändra sitt beslut. Men då träffar Sam Hanna (Hanna Alström). Hanna är allt som Sam saknar, hon impulsiv och full av liv. Plötsligt är valet att flytta inte lika solklart längre. Men Hanna bär på en mörk hemlighet, så det finns bokstavligen ingen tid att förlora.

Långfilmsdebuterande Shahriyar Latifzadeh har både skrivit manus, står för regin, samt spelar filmens huvudroll. Filmen är en vidareutveckling av SVT-visade kortfilmen ”Kärlek 2000”, från 2005. För produktionen svarar Tobias Ollén och produktionsbolaget Stollywood.

Det finns en spontanitet i filmen som träffar rakt i hjärtat. Jag rycks med och engagerar mig med karaktärerna. De unga skådespelarna klarar sig ypperligt i sina bärande roller, och dialogen är underfundigt rolig. Vi får även se Lars Väringer i ett gripande porträtt som Hannas pappa.

Filmen flörtar med bollywoodfilmens färgstarka bildberättande – aldrig har Stockholm skildras med så starka neonfärger. Och det fungerar. Men det som framförallt gör att jag kommer att minnas ”Kärlek 3000” är för modet som den berättas med. Dels att hela filmen spelades in med egna pengar, innan man hade en distributör klar. Men framförallt för att historien är så enkel. Det handlar om mötet mellan två människor. Det handlar om kärlek.