Just Like Heaven må vara en harmlös romantisk komedi, men hos mig provocerar den fram två helt skilda personligheter. Filmen igenom för de en maktkamp om vem som ska fälla det slutliga omdömet. Medan den ena sitter i biomörkret och liksom konstant småmyser, vill den andra kasta sig fram mot bioduken med en handgranat och spränga det gulliga kärleksparet åt helvete.

Handlingen i Just Like Heaven kan sammanfattas som konventionell med en liten twist. Den ordningsamma kvinnan (Reese Witherspoon) träffar en slarver till karl med ett tragiskt förflutet (Mark Ruffalo) och efter en skakig inledning uppstår tycke. Ungefär två tredjedelar in i filmen upptäcker de att de har mött den stora kärleken, då tillstöter komplikationer. Men svårigheter är till för att övervinnas och eftersom själva grejen med den här genren är att vi ska må bra, så övervinns de. Själva twisten är att tjejen i förhållandet inte existerar i någon traditionell mening.

Det börjar riktigt hyfsat, dialogen är rolig och rapp. När man sedan har kommit över den lite fåniga inramningen med en spöktjej som tror att hon lever så börjar man tro att det här faktiskt är en riktigt hyfsad romantisk komedi. Inget mästerverk, men sympatisk och smårolig. Den småmysande personligheten har vaggats in i en falsk trygghet om att slaget är vunnet, men då börjar man fundera på att någonting känns fel.

Det allting kokar ner till i romantiska komedier är att man tror på och sympatiserar med kärleksparet. Och det är nog här som det slutligen tippar över till den handgranatskastande personlighetens favör. Jag har varit lite förtjust i Reese Witherspoon sedan jag tryckte in Legally Blonde i DVD:n. Och jag gillade Mark Ruffalos sliskige snut i In the Cut, eller hans virrige drömraderarassistent i den bästa romantiska komedin någonsin, Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Var för sig finner jag alltså inga problem med vare sig Witherspoon eller Ruffalo, men kärleksparet Reese/Mark känns lika spännande som den berömda torkande färgen.