Juno är en tjej som, efter att ha tagit dagens tredje positiva graviditetstest, till slut blir tvungen att inse att hon är gravid. Egentligen inget fel i det, om det inte hade varit för att hon bara är 16 år gammal.

Hon är dock klipsk nog att inse att det sista hon borde göra är att behålla barnet och bli mamma när hon fortfarande går i high school. Abort ser ut som det självklara alternativet men efter att ha spenderat tid i väntrummet, som luktar tandläkare, samt sprungit in i sin abortmotståndare till halvkompis (som snällt upplyst henne om att barnet sannerligen har naglar vid det här laget), bestämmer hon att adoption nog blir en mycket bättre lösning.

Efter att han informerat alla i sin närhet om sin situation, nämligen hennes bästa kompis, den lätt vilsne men förstående blivande pappan och sin störtsköna familj, så hittar hon genom en snabb koll i radannonserna paret Vanessa och Mark (Jennifer Garner och Jason Bateman), som så gärna vill ha ett barn och dessutom lyckas att se ut som det perfekta paret även i en svartvit tidningsannons.

Vad som händer sedan är dumt att säga någonting om, så jag stannar innan jag avslöjar för mycket. Det jag kan säga är att den här filmen förtjänar all positiv kritik den hittills fått och all den kommer att få i framtiden.

Ellen Page (Hard Candy) har hittills nominerats till många priser för sin rollprestation, däribland en Oscar samt Golden Globe för bästa skådespelerska. Filmen har rosats av både kritiker och åskådare och vann vid Stockholm filmfestival. Året innan vann Little Miss Sunshine och det är en film inte helt olik Juno. American independent kallas genren som dessa två filmer tillhör, tillsammans med till exempel King of California och Waitress. Där styr kärleken till manus och skådespeleri produktionen istället för pengar eller teknisk briljans, och jag älskar det! Det här är film som film ska vara. Det är svårt att beskriva känslan som frambringas när man ser en film som Juno. Man vill liksom inte gå därifrån när eftertexterna börjar rulla, och det är ett ganska gott betyg.

Utöver Juno, som man först inte vet vart man har men som man senare älskar, är filmen kantad av härliga karaktärer. Pappan i huset, J.K. Simmons (Thank you for smoking), är en före detta militär, numera VVS-montör som älskar sitt jobb, som gör allt för sin dotter. Bren, Allison Janney (Vita Huset) är Junos låtsasmamma, en nagelstylist med skön attityd som är besatt av hundar. Leah, Olivia Thirlby, är bästa kompisen tillika cheerleader som trånar efter skäggiga lärare. Jag kan inte nog understryka pojkvännen Paulie Bleeker, Michael Cera, som gör något av samma roll som han gjorde i Supersugen, en roll man inte får nog av. Han har ett sätt som gör att det är omöjligt att inte tycka om honom, hur underlig han än må vara.

Man kan för enkelheten säga att gillade du Little Miss Sunshine, Waitress, King of California, Garden State, eller har du kanske haft turen att se Wristcutters, kommer du att älska den här filmen. Har du inte sett någon av ovanstående filmer så föreslår jag att du först skäms lite, sedan börjar med Juno och arbetar dig bakåt. Du kommer inte att bli besviken.