David Rice, spelad av Hayden Christensen, är en kille som vid 15 års ålder upptäcker att han kan teleportera sig. Han tar denna otroliga nyhet med världens största klackspark och verkar inte alls bry sig om hur detta kan komma sig. Istället för att fråga någon vad som händer med honom så har han inom ett par dagar rymt hemifrån och listat ut att han kan teleportera sig ut och in i bankvalv och på så sätt skapa ett ekonomiskt oberoende. Ingen energi slösas på att ytterligare förklara hela teleporterandet och efter tio minuter hoppar filmen åtta år framåt i tiden.

Nu är David 23 år och har hunnit med att besöka alla delar av världen ett par gånger. Hans in- och uthoppande i diverse bankvalv har gjort att han haft råd att skaffa sig en rymlig lya i New York fylld med souvenirer och bilder på platserna han varit på. Sin gamla värld har han lämnat bakom sig och nu gör han ingenting annat än att sola ovanpå sphinxens huvud, surfa i Fiji eller ragga tjejer på olika barer i olika storstäder. Helst gör han allt på samma dag, bara för att han kan.

Men en dag när han kommer hem från ett av sina äventyr så väntar en man på honom i lägenheten med ett ont uppsåt, Samuel L Jackson. Det visar sig att han, Jackson, tillhör en religiös sekt, så kallade Paladiner, som under århundraden jagat sådana som David, eller så kallade Jumpers, för att de inte tycker att någon annan än Gud ska ha förmågan att vara överallt samtidigt. Det är den enda förklaringen filmen ger.

Här börjar allt gå utför och David slängs in i kriget mellan paladiner och jumpers. Lägg bara till en krystad kärlekshistoria, en till jumper med stirrig blick, en orgie i hoppande mellan olika scenerier, dåligt manus, helt misslyckad dialog och värdelöst skådespeleri, gjord i en av Hollywoods tråkigaste mallar för actionfilm, så har du bilden klar för dig.

Det som stör mest är ändå att ingenting förklaras eller ägnas en extra tanke. Om man tar Millie som exempel, uselt spelad av Rachel Bilson från OC, som är Davids unga kärlek. Hon trodde i princip att David hade dött när han egentligen bara rymde hemifrån och trots det så är hon helt oberörd när hon åtta år senare springer in i honom på en bar. Hon frågar ingenting om vad som hände honom och efter bara en öl så följer hon helt utan tvekan med till Rom på semester. Det här fortsätter, filmen är kantad av frågor som inte får svar och det sjukaste är att ingen ifrågasätter att folk bara dyker upp ur tomma intet mitt framför ögonen på dem.

Det enda som filmen faktiskt lyckas med är specialeffekterna och det här hade kunnat bli ett tufft möte mellan The Bourne Identity och X-Men men slarvas istället bort helt och liknar nu mer en intetsägande reklamfilm för en resebyrå.