Vi får möta tre mycket olika kvinnor i olika åldrar, med olika liv och erfarenheter i bagaget och med skilda drömmar om framtiden. Mona är medelålders och besviken på hur livet blev, Annbritt tar hand om sin pappa när hon inte jobbar och verkar ganska nöjd och Blondie är ung och drömmer om en sångkarriär. De har inte så mycket gemensamt, förutom bandet ”Black Island sisters” som de spelar i på kvällar och helger.

När de inte jobbar och spelar slåss de mot den kaotiska vardagen med avundsjuka, besvikelser, drömmar, glädje och vänskap. Det är meningen att kvinnoskildringen i den här dramakomedin ska gå långt utanför normen. Den ska skildra de där kvinnorna som aldrig syns. Problemet är att den inte kommer så långt. Okej, Kajsa Ernst (Masjävlar) som spelar bittra Mona försöker i alla fall. Men annars upprepar den bara andra svenska filmer på samma tema, det blir väldigt platt. Var är nytänkandet? Elisabeth Carlsson (Grabben i graven bredvid) spelar Annbritt och Moa Zerpe långfilmsdebuterar i rollen som Blondie. Henne kommer vi säkert få se mer av framöver. Det är också hon som har några av filmens mest rörande scener mot en autistisk lillebror. I birollerna ser vi manliga skådespelare som Jakob Eklund, Rolf Lassgård och Alexander Skarsgård.

Filmen är den första i en trilogi som regissören Agneta Fagerström-Olsson har planerat. Alla tre filmer ska ha tre starka kvinnor i fokus. Men till nästa film måste nog Fagerström-Olsson tänka om lite, för det starkaste intrycket i filmen gör huvudpersonernas arbetsplats och arbetsmiljö. Det är ett tungt och ansvarsfullt jobb de utför. Det är bra skådespel från alla, men handlingen håller inte. Jag hade väntat mig lite mer av Agneta Fagerström-Olsson, som tidigare arbetat med Peter Birro. Järnets änglar är helt ok, men det räcker inte, vi har sett det här så många gånger förut. Mitt hjärta blir inte varmt.