Historien om Jane Eyre är fascinerande. Mia Wasikowska (Eyre) är fascinerande. Michael Fassbender (Rochester) är kanske den mest fascinerande mannen som finns just nu. Miljöerna är vackra, allt är precis sådär härligt grådassigt och brittiskt som det ska vara, men samtidigt finns det något inexakt i “Jane Eyre”.

Filmen fokuserar egentligen inte på någon specifik del av historien eller karaktären Jane Eyre. Saker bara händer. Scenerna bara flyter förbi. Vi hoppar fram och tillbaka i tiden tills den ena historien kommer ikapp den andra, och sen fortsätter historien utan att det egentligen finns någonting att intressera sig för, bortsett från att vi i största allmänhet så klart tycker om Jane. Det här är inte på något sätt dåligt, det är bara det att det kunde varit mycket bättre.

Jag låter onödigt kritisk, men mina förväntningar var kanske löjligt högt ställda. Om du redan gillar lågmälda engelska kostymdramer ska du se “Jane Eyre”. Annars finns det bredare, och för all del bättre, inkörsportar.