En historia om tre karaktärer varav två av dem aldrig träffar varandra. Chloé har precis blivit lämnad av hennes man och flytt till en liten stuga tillsammans med hennes två barn samt hennes svärfar. Detta udda par spelas av två gamla Michael Haneke-skådisar, Florence Loiret och Daniel Auteuil. Den tredje och sista karaktären spelas av Marie-Josée Croze som har arbetat med regissörer som Atom Egoyan och Julian Schnabel. Skådespeleriet finns det alltså inget att klaga på.

Det är dock just en av mina förevändningar mot denna film, och filmer lik denna. François Truffaut skrev en gång en bitter essä om fransk kvalitetsfilm, där han attackerade den dåtida franska filmens brist på kurage, och hur den lutade sig mot litteraturens klassiker som gång på gång filmatiserades och blev det som kom att kallas kvalitetsfilm.

Idag kan vi se en liknande inställning till kvalitetsfilm. Dagens kvalitetsfilm ska vara lite lärorik men inte didaktisk, känslosam men inte smörig, vacker men inte visuellt nyskapande, artistisk men inte utmanande, realistisk men inte naturalistisk och den måste handla om stora frågor men den får absolut inte gå dem på djupet.

”Jag älskade honom” är en av många filmer som ingår i denna ”genre”. Ett problem tror jag dock ligger i distributionen, visserligen har vi sett liknande filmer från andra länder än Frankrike (”Bakom blå ögonlock”), men tror jag ändå att ett relationsdrama med mycket vin från Frankrike har lättare att få distribution i Sverige än ett relationsdrama med mycket vin från till exempel Portugal. Det bör även tilläggas att stället där man hittar dessa kvalitetsfilmer är självfallet på Smultronstället, där man visar ”en bra mix av filmer som väcker känslor och lever kvar efter biobesöket”.

Men för att återgå till själva filmen. ”Jag älskade honom” är en vettig film om kärlek. Den säger inte för mycket (hur skulle den kunna göra det?), och den säger inte för lite om detta stora ämne. Allt från skådespeleriet till fotografiet är bra, men inte mer. När Chloé och svärfadern är i det lilla huset så är filmen mysig och väldigt trevlig. Men när man klipper tillbaka till svärfaderns kärleksaffär med den tredje karaktären går allt över styr och det blir till slut förbannat långtråkigt. ”Jag älskade honom” är inte en film att älska, men man kan se den om man inte är upptagen med att läsa Proust, vilket man borde vara.