Tusentals olagliga immigranter söker ständigt jobb i Londons dolda arbetsmarknad. Angie är en ensamstående mamma som får sparken från sitt jobb som arbetsförmedlare. Besviken på att alltid få sparken, bestämmer hon sig för att öppna eget. Hon går ihop med sin kompis Rose och skaffar ett litet tillhåll på bakgården av en pub där hon kan starta sin verksamhet. Angie saluför sig själv bland fabrikernas chefer och snart går allt som på räls.

Angie stöter dock ganska snabbt på problem. De checkar hon får från fabrikscheferna saknar täckning och hon har inga möjligheter att betala arbetarna. Fattiga och desperata gör arbetarna uppror. Allt slutar med att Angie hotas till livet och hennes enda väg ut för att rädda sig själv och sin son är genom att skaffa fram pengarna hon är skyldig. Angie är fast i en ond spiral och hon gräver där hon står för att ta sig ur den svåra situationen.

Det här är en film som försöker att belysa ett problem som i allra högsta grad existerar. Den vill mycket, men lyckas dessvärre inte alls och jag känner att det är 90 minuter dötid. Det jag främst är missnöjd med, är att jag inte känner sympati för några parter alls. Om det är så att regissören Ken Loach har som tanke att man ska känna för den stackars ensamstående mamman Angie, som bara gör det hon kan för att försörja sig själv och sin son, misslyckas han kapitalt. Angie är för mig en självgod Gynningkopia utan moral och medmänsklighet som man egentligen vill ska åka fast. Arbetarna gör det enda rätta men porträtteras dåligt och stereotypt och det är en hel del lösa trådar som inte knyts ihop. Det känns ständigt som man står vid sidlinjerna och betraktar, man blir inte berörd minsta lilla då kontakten mellan huvudperson och publik saknas.

Skådespelarinsattserna är ganska platta och intetsägande, detta beror dock mer på det tvivelaktiga manuset än på skådespelarna själva. Kierston Wareing (Angie) spelar en av sina första roller och det märks dessvärre lite för mycket. Som sagt, jag tror inte på vad jag ser och jag vet inte vad det är jag ska känna. Ska ni se en film om det hårda livet för olagliga immigranter i London så se ”Dirty Pretty Things” som är en otroligt mycket bättre film, trots att inte heller den är felfri.