1986 har Blue Velvet premiär, ett avskuret öra påkallar uppmärksamheten hos en publik som inte riktigt vet hur den skall reagera. Sedan följer fortsättningen och örat visar sig vara en baggis jämfört med vad som komma skall - grovt sexuellt våld, Dennis Hopper som riktigt utflippad psykopat och en uppstoppad koltrast, med mera. Tyvärr åldrades jag lite för långsamt i mina yngre år för att få den äran att se David Lynchs vackra groteskerier på vita duken, men jag kommer ihåg skriverierna och jag blev upphetsad.

Sedan kom Wild at Heart. Jag hade lagt på mig några år och begav mig ensam till Göteborg för att närvara vid premiären. Det var min första femtonårsfilm på bio. Ni som har sett den vet hur den börjar och vad man kommer ihåg mest av den: Slaughterhouse, snabb jävla metal och Nicolas Cage som krossar skalle i takt till musiken, som slutligen tystnar, blod som skvätter, flyter. Cage tänder en av sina första cigaretter och sträcker hotfullt upp sin hand mot Laura Derns mamma (Diane Ladd) som skakar av vrede. Jag var i extas. Jag var med om mitt livs första filmupplevelse; livet knullade runt i min kropp och orgasmerna kokade. Åh, herregud vilken känsla det var!

2007 har Inland Empire premiär. Tagline: A woman in trouble, Jeremy Irons som loj regissör, meta och sit-com-kaniner... David Lynch är tillbaka och som i hans senare filmer (Lost Highway och Mulholland Drive) handlar det även här om parallella universum, tvillingsjälar och ondskan som vi alla har inom oss. Låter det märkligt? Det är det minsta man kan säga, dock är upptakten hyfsat ordinär. Laura Dern får sitt livs roll i filmen "On high in blue tomorrows", vilken visar sig vara en remake av en olycksdrabbad polsk filmatisering. Inspelningen sätter igång och löper sedan konsekvent genom filmens ungefärliga tre timmar.

När det egentligen spårar ur, i ordens mest positiva bemärkelse, är svårt att säga - men rätt som det är så sitter jag där och klurar över hur man ska få ihop det. Notera jag - Lynch bryr sig inte ett skvatt. Han vill bara ge oss en chans att se världen på ett nytt sätt, tänka på ett nytt sätt, uppskatta film på ett nytt sätt.

Inland Empire är en filmiskt verklig mardröm, digitalt filmad, alltid fascinerande, för att inte nämna otäck som fan! Trådarna är många: vi får följa inspelningen av "On high in blue tomorrows", i nutid och dåtid, men även Laura Dern som skådespelare samt hennes alter ego. Verkligheten påverkar filmen och vice versa. Om man vill vara krass så skulle man kunna avfärda Inland Empire som hysterisk och långsökt. Jag väljer istället att se den som innovativ och kittlande, en film för den intelligenta publiken vars massa är av det utdöende slaget.