Tarantinos nya chef d’oeuvre utspelar sig i Frankrike under andra världskriget. På nazisternas sida har vi överste Hans Landa, specialist i att hitta undangömda judar. En av de familjer han dödar är familjen Dreyfus, vars dotter Shosanna (Mélanie Laurent) är ensam överlevande. ”The Basterds”, en hänsynslös grupp judiska och amerikanska soldater, står för motståndet och har som uppdrag att döda så många nazister som möjligt. När Shosannas växande hämndlystnad sammanträffar med ”The Basterds” plan att döda Hitler & Co på en biograf i Paris kan det bara sluta på ett sätt.

”Inglourious Basterds” har inte samma sköna musik som ”Jackie Brown” eller ”Pulp Fiction”, men den har annat. Bland annat ger Tarantino sitt (som vanligt) briljanta manus större utrymme.

Replikerna och musiken gjorde inledningsscenen i ”Reservoir Dogs” till oförglömlig, för att inte tala om den brutala chockinledningen i ”Kill Bill 1”. Inledningen till ”Inglourious Basterds” är lika bra, om än mer försiktig. Den långa dialogen är som julaftons morgon för ett litet barn, där pratet är den förväntansfyllda väntan på julklappsutdelningen. Tarantinos avslutning, såväl på första scenen som hela filmen, är de största klapparna under granen och är värda all väntan. Därmed är inledningsscenen signifikativ för hela filmen. Att se ”Inglourious Basterds” kan bäst beskrivas som att öppna det stora paketet långsamt, väldigt långsamt. Det går bara inte att hålla leendet borta.

Ja, det snackas ganska mycket, men nej, det är aldrig tråkigt. Anledningarna till det är Tarantinska repliker som ”If you ever wanna eat a Sauerkraut sandwich again take your Wiener Schnitzel lickin' finger and point out on this map what I wanna know”, och det uppfinningsrika språket som är ett genomgående tema. Förutom Brad Pitts hysteriskt roliga och överdrivna sydstatsdialekt blandas tyska, engelska, franska och italienska. Språket är också en stor källa till humor, inte minst Brad Pitts makalöst roliga försök att vara italienare och som mest liknar en dålig imitation av Marlon Brandos klassiska tolkning av Don Vito Corleone.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om filmen, hur imponerande Brad Pitts mångsidighet är (finns det någon roll han inte kan spela övertygande), hur välförtjänt österrikiske tv-skådisen Christoph Waltz är av priset som bästa skådespelare han mottog i Cannes i våras, hur magiskt det är att höra Ennio Morricones briljanta filmmusik á la spaghetti western, och hur übercool Mélanie Laurent är i rollen som den hämndlystna Shosanna Dreyfus.

Orden räcker inte till för att beskriva det magiska i en Tarantino-rulle. Det är något man måste se, och höra, för att förstå.