Filmen behöver säkerligen ingen närmare förklaring. Joaquin Phoenix bestämmer sig för att sluta med film, odla skägg och kagge samt arbeta med musik, och får hela världen emot sig.

Ett myspys-program som David Lettermans “Late show” förvandlas så fort Phoenix sätter sig bredvid programledaren till värsta sortens förnedrings-tv. Det har aldrig varit tydligare att om man vill lyckas i Hollywood så måste man följa spelets regler, annars är man rökt. Det är inte bara Letterman som hånar Phoenix, Ben Stiller går samman med en mängd tv-reportrar samt vanligt folk, vars irrelevanta åsikter finns överallt på webben, för att krossa stackars Phoenix.

Vi får följa Phoenix när han knarkar, spelar in musik och grälar med vänner. Och följa är ett nyckelord här. Afflecks kamera är ständigt närvarande för att registrera Phoenixs metamorfos från handsome nice guy till paranoid och manodepressiv slusk. Rollprestationen är tveklöst en av filmhistoriens mest imponerande. Christian Bales viktnedgångar är bleka i jämförelse.

Frågan är huruvida filmen är en dokumentation av något större (Joaquin Phoenixs förvandling) eller om filmen är viktigare än prestationen. Egentligen skulle man kunna se det som att Phoenix gjort de senaste åren som ett gigantiskt performance, och denna aspekt av filmen är riktigt mäktig. Detta skådespel har skapat både underhållning, debatt och diskussion.

Casey Afflecks film accentuerar vissa av de ämnen Phoenix tar upp bara i sig själv, medan andra hamnar periferin. Men “I’m still here” är ett underhållande stycke film, som säger en hel del om dagens kändiskult, och alla ”compli-fuckin-cations” den drar med sig.