Vi är mest bekanta med regissören Chan-wook Park för hans trilogi om hämnd, hämnd och åter hämnd. Med sin nya film gör han dock en liten paus i ämnet och testar nya marker med en säregen naiv kärlek, som visar att även maskiner har ett hjärta.

”I'm a cyborg, but that's ok!” handlar om Cha Young-goon (Su-jeong Lim), en ung kvinna som tror sig vara en robot. Efter en bisarr händelse läggs hon in på psyket, där hon mer eller mindre finner meningen med sin existens som en cyborg. På samma psykavdelning finns Park II-sun (Rain), en ung man som går runt med olika masker och säger sig kunna stjäla folks själar och förmågor. Båda vandrare i sina säregna världar, men som möts.

Chan-wook Park gör sin egen känslosamma och ironiska tolkning av det vi kallar “galen kärlek”. Regissören bjuder på en bild av människor med mentala rubbningar och deras syn på kärlek, vänskap, letande efter identitet – och till slut förståelse för sig själva och varandra i deras pastellfärgade, sinnessjuka värld.

Allt knyts samman i de färgglada och bisarra scenerna, fulla av tecken med olika innebörd. Man ska vara uppmärksam, för ibland är det många detaljer man ska hålla reda på och man önskar nästan att man förstod koreanska, så man slapp koncentrera sig på texten, och kunde ägna sig helt och hållet att titta på alla dessa detaljer.

Jag småler hela tiden och det känns fullkomligt. Allt från kameravinklar till uppbyggnaden av karaktärerna och musiken som ligger som en ljudmatta över filmen. Måste även tillägga att regissören nästan helt avhåller sig från våld i filmen – förutom i de scener där han skickligt utnyttjar Young-goons bristande förnuft för att visa extravaganta blodbad.

Utan tvekan är Park Chan-wook en unik regissör med förmågan att överraska, inte bara genom sina historier om hämnd och blodbad, utan även med en säregen kärlekshistoria.