Hunchback, Salamander, Black Pope, Eternity, Man of Darkness eller Il Divo. Som man säger – kärt barn har många namn. Giulio Andreotti, den italienska politikern som mirakulöst nog lyckades bli vald till premiärminister hela sju gånger, var lika älskad som hatad. Under sina år som politiskt aktiv blev han anklagad för diverse kriminella handlingar som att ha samröre med italienska maffian. Slutligen hamnade han i domstol åtalad för ett tiotal mord av politiska rivaler.

Paolo Sorrentino, regissören och manusförfattaren, har inte gjort det lätt för oss. ”Il Divo” är en originell men snårig biografi på en av Italiens mest fascinerande politiska ikoner, skickligt porträtterad av Toni Servillo. Adreotti är en drömmare och filosof som med ständig huvudvärk och med en surmulen min vankar fram och tillbaka i de långa korridorerna. Med sin monotona röst, stela gångstil och ständigt framåtböjda rygg liknar han närmast ett vandrande lik. Med fokus på Andreottis sista år i branschen berättar Paolo Sorrentino sin politiska fars.

Ett högst eget bildspråk och narrativ, som är allt ifrån det i biografier så vanliga stela och linjära berättandet, gör filmen till en närmast Fellinisk upplevelse. Det är komplicerat, rörigt och svårt att hänga med i alla svängar, speciellt utan förkunskaper. Man kan däremot inte förneka det skickliga hantverket.

Underhållningsmässigt fungerar den sådär. Det är få skratt i biosalen och jag stirrar dessvärre mer på klockan än på själva filmen. ”Il Divo” har blivit månghyllad av kritiker världen över. Varför är inte svårt att förstå. Filmen har uppenbara kvaliteter som det magnifika skådespelet och dialogen. Men för mig räcker det inte för att jag ska gå med i hyllningskören och höja den till skyarna. Kanske är det det ytliga personporträttet eller den onödigt röriga historien. Något är det i alla fall som gör att slutbetyget blir lågt och jag lämnar biosalongen med ytterst snopen min.