I “Ice Age 3” möter vi ännu en gång alla karaktärerna från de tidigare filmerna. Manny och Ellie får barn, Sid tvångsadopterar ett gäng dinosaurier och Diego saknar sitt gamla hårda jag. Räcker inte det? Ok, Sid får problem med pappan till de stulna ungarna och resten av gänget rycker in för att rädda honom. Som guide och eskort introduceras den enögda monsterjägaren Buck, som fungerar rätt bra som komisk förlösare och äventyrligt Indiana Jones attribut. Tillsammans tränger vännerna djupare och djupare in i en värld de står helt främmande inför.

Datoranimationerna är av dinosauriekaliber när det kommer till “Ice Age 3”. Det har aldrig sett bättre ut. Tecknad film, vad är det liksom? Dessvärre så går utsidans slicka fernissa ut över den humor och vardagsdramatik som de båda första delarna stoltserat med. Mot slutet sitter man där med det magnifika glasset långt ner i halsen och saknar skogens tystnad, eller isens stilla knäppande. Det blir lite Michael Bay-mangel över det hela. Tur är väl då att ekorren (för det är väl en ekorre?) Scrat tillåts fortsätta sin eviga jakt på ekollonet. Kul, gulligt och lite småelakt. Vidare lagom portionerat och avgränsat från den övriga filmens handling. Här får dessutom Scrat en konkurrent i form utav det romantiska stycket Scratte.

“Ice Age 3” kommer garanterat att älskas av alla, barn, som sett de tidigare delarna fyrahundrafemtio gånger vardera. Det kommer att vallfärdas både till höger och vänster. Så är det och jag har egentligen ingenting emot det. Den bjuder på en och en halv timmes hjärnmörbultande underhållning, ses för stunden, glöms efter kvällens godnattsaga (som självklart handlar om is, dinosaurier och den tokiga ekorren Scrat). Personligen drömmer jag mig dock bort till premiären av Hayao Miyazakis kommande ”Ponyo”. Bara trailern är som ett tvåtimmars besök på Centralbadet.