Det är slutet på 1950-talet och kriget mellan Algeriet och Frankrike är i full gång. Men medan kriget är en del av vardagen i Algeriet är de flesta i Frankrike helt omedvetna om att det över huvudtaget pågår ett krig. Löjtnat Terrien anländer till en utpost i Algeriet och får ta över kontrollen över den. Han är en man med höga ideal och en stark tro på människan och dennes moral. Terrien hamnar i en verklighet där hans ideal ständigt sätts på prov och han får kämpa för att bibehålla dem. En vän kan vara en spion, en vandrande kvinna kan vara en förklädd gerillasoldat, en gammal man kan vara nyckeln till en hemlig operation.

Ju längre tiden går desto svårare blir det för Terrien att agera utifrån sina moraliska värderingar. Vid hans sida finns ständigt sergeant Dougnac som vid första anblicken är en känslolös krigsmaskin. Men ju längre in i handlingen man kommer desto mer börjar de bägge männen likna varandra, man kan se Terrien i Dougnac och vise versa. Terrien går ifrån den man han vill vara till en person han själv inte känner igen.

Filmskaparna vill förmedla de olika aspekterna av ett krig för tittarna. Hur radikalt ett krig kan förändra en människa. Hur fiender blir allierade och vänner blir fiender. Men för mig tar det lång tid innan jag blir berörd. Stora delar av filmen känner jag absolut ingenting för karaktärerna. Skådespelarna känns inte äkta och scenerna berör mig inte. Jag vet att jag borde tycka att det är hemskt men jag känner det inte.

Det är som om filmskaparna inte vågar gå hela vägen. Mycket känns klyschigt och jag kan replikerna redan i förväg. Det som räddar filmen är den sista halvtimmen. Den gör att det är värt att se den första timmen, det är först då jag inser vad det är filmskaparna vill förmedla till mig. Karaktärerna får ett ansikte och jag slukas av filmen, istället för att vara en gäspande bevakare.