Det här är ett drama baserat på sann historia om de trettiotal irländska politiska IRA-fångarna på Mazefängelset i Nordirland som fick nog av allt våld och misshandel. Som protest vägrade de att äta eller dricka och gick runt spritt språngande nakna. Under ledning av den unge Bobby Sands, dömd för illegalt vapeninnehav, stred de för att få tillbaka sin speciella status som politiska fångar.

Sands tar initiativet och klär av sig naken, häller ut kaffet som serveras och slänger lunchtallriken i väggen. Resultatet – han blir trådsmal och väldigt svag och får allvarliga in- och utvärtes skador. Efter 66 dagar avlider Sands. Strejken tar sedan ytterligare nio liv. Men händelsen får vakterna att mjukna till lite och de börjar behandla sina fångar mer humant, som människor och inte som djur.

McQueen har gjort en våldsam men också rätt tystlåten film, som när på en scen. Sands sitter ner och diskuterar hans val att vägra äta med en präst. 5–10 minuter pågår samtalet. Ett vågat drag av McQueen. Fler scener dras ut in i det längsta. En man städar efter ett blodigt slagsmål. Sands försöker få en fjäril att sitta kvar på hans finger. Dessa blir som en verklighetsflykt från våldet. En harmonisk stund, välbehövlig både för publiken och för Sands.

Michael Fassbender tolkar Sands med övertygelse. Han porträtteras som en stark, självsäker person, men också en oerhört ärrad man. Mot slutet kan han knappt gå och kissar illrödaste blod.

Stuart Graham gör en stabil skådespelarinsats i rollen som fångvaktarofficeren Ray Lohan. Lohan är mest med i början av filmen. Han spolar av allt blod från händerna efter att ha slagit en av fångarna gul och blå. I hans ögon ser vi hur dåligt han mår. En annan vakt storbölar medan resten misshandlar fångarna. Regissören Steve McQueen vill här visa på the bigger picture. Att det inte bara är fångar som mår dåligt av den hemska tillvaron i Mazefängelset, även vakter. De lyder bara order och följer inhumana regler.

Våldet präglar Hunger, men utan att det går till överdrift. McQueen balanserar väl mellan misshandelscener med dramatik och dialogdrivna sekvenser. Hans debut är en stark, obehaglig film man inte glömmer i första taget.