Under filmfestivalens presskonferens talade sig dess chef Git Scheynus varm om Dolan. Hon påstod något i stil med att Dolan kan sin filmhistoria och att det mycket väl syns i hans filmer. Om nu filmhistorien sträcker sig från sextiotalet fram till nu kanske Scheynus har rätt, men bara kanske. För antingen har Dolan koll på nutida filmer som refererar till sextiotalets nya vågenfilmer, eller så har han faktiskt sett Truffauts och Godards tidiga filmer (som om dessa regissörer i sig utgör filmhistorien…).

Hur det verkligen ligger till kan vara svårt att se, och jag tänker inte försöka mig på att avgöra. Hur som helst, filmens plot är som tagen från “Jules et Jim” (med små variationer bör tilläggas), dess karaktärer går ständigt runt och snackar om Audrey Hepburn, och Dolans karaktär visar upp en bild av James Dean när han ska skaffa ny frilla.

Jag antar mitt stora problem med denna film är ett problem jag även har med exempelvis Woody Allen. Publiken är menad att identifiera sig med huvudpersonerna som är så satans snygga, coola eller intellektuella att man bara önskar att man hade samma egenskaper som dem. En identifiering som ofta förblindar oss från andra, förmodligen viktigare aspekter av filmen. Dessutom blir sådana filmer outhärdliga om man inte har lust att identifiera sig med dess karaktärer, något jag sällan har. I en ordinär film brukar man kunna undgå detta problem, men då krävs det att filmen är något rikare, att den innehåller annat som man kan fundera kring.

“Hjärtslag” är dock alltför tydlig för att man ska kunna ha roligt under filmens gång. Under inledningen tänkte jag direkt att Dolan filmar sina karaktärer som om de vore statyer. Lika värdiga och vackra att göras odödliga på film som antikens gudar. Senare klipper dock Dolan in bilder på statyer under en dansscen. Pedro Costa sade en gång att film inte bara handlar om att visa saker utan även om att dölja saker. Dessvärre finns det inte så mycket bakom Dolans krystat postmoderna estetik och karaktärernas snygga svider.