Under ett hett sommardygn i just Oslo får vi följa några av stadens invånare. De befinner sig alla i betydelsefulla skeden i livet, och de drömmer alla om någon eller något.

Leon som är inlagd på psyket ska fira sin 25-årsdag och väntar på den mystiska Åsa. Hans vårdare Vidar med de illavarslande sanndrömmarna. Det unga paret vars glädje över sin nyfödde son snart förbyts i djup förtvivlan. Flygvärdinnan som har återvänt hem för att söka upp en gammal kärlek. Två unga bröder som just har förlorat sin far, en fånge på permission, ett tidningsbud, en kvinna som tagit en överdos, ett par ambulanschaffisar.

Alla rör de sig i cirklar vilka förr eller senare glider in i varandra. Och – liksom i Alejandro González Inárritus Älskade hundar och 21 gram – spelar en trafikolycka en väsentlig roll som sammanfogande länk.

Det är snyggt gjort, tänkvärt och ofta rörande. Snart är åskådaren indragen i en fängslande väv av vardagshistorier som – när det kommer till kritan – inte är så vardagliga. Mycket välspelat – i synnerhet minns man Jan Gunnar Røise som den sköra, vaksamma Leon – och med ett ytterst välskrivet manus. Inledningsvis känns risken för en blek kopia av någon bättre förlaga överhängande, men de farhågorna kommer på skam. För Hawaii, Oslo blir istället en absolut sevärd och poetisk film som, trots att upplägget inte känns direkt nyskapande, faktiskt lyckas säga något eget.