Alla dansar grabbarna efter tyrannen Jonas Mitanders pipa, ledaren som ingen vågar ställa sig upp emot, trots att det finns rebelliska tankar här och där. In på scen glider då den charmige och glade Isak, som är kusin till en av killarna i gänget. På ett litet kick öppnar han grabbarnas ögon. Till Mitanders stora förtret verkar hans polare nu hellre vilja sitta och sjunga vid brasan på stranden tillsammans med ett par estetjävlar än att spela fotboll, supa eller banka oliktänkande.

När Mitanders dröm om att få bli medlem i ett riktigt supportergäng och åka och "dansa" med anhängare av andra fotbollslag vill han att kompisarna skärper sig och hakar på. Lojaliteten till gängledaren är stor, och det tar emot att på sätt och vis svika någon man har hängt med i flera år.

Glädjande nog är det här ingen ren supporterfilm som glorifierar fotbollshuliganer och försöker få oss alla att älska fotboll. Titeln valdes mest för att väcka uppmärksamhet, och då regissören blev hotad av supportrar från Göteborg på grund av den så får man väl säga att de har lyckats. Istället handlar filmen om ett gäng killar som i likhet med många andra i 20-årsåldern börjat vilja ta sig ur den lilla klunga personer de har hängt med i flera år.

Flera olika av de stereotypa karaktärer som finns i ett kompisgäng är representerade, och man kan lätt identifiera sig med någon av dem. Johan (Andreas Karoliussen, från ”Fjorton suger”) är den lugne killen som mest hänger med som ett maskformigt bihang när det är dags att dra på rövarstråk. Det är han som berättar historien om vad det var som gjorde att saker och ting gick snett den där sommaren då gänget splittrades. Gängledaren Mitander (spelad av Nicholas "Nic" Schröder som bytt sitt sjungande mantra "Hej Monica" som vi plågades av för ett par somrar sedan mot ett "Hata Göteborg") imponerar och briljerar och är förbannad i merparten av filmen. Vad hans ursinne bottnar i inser man så småningom, och man förstår att det är lockande att få äran att bli invald i ett stort gäng med tuffingar som verkar älska slagsmål mer än fotboll.

Paralleller kan dras till den grabbiga vänskapen i "Farväl Falkenberg" och småstadstristessen i "Fucking Åmål", men här finns ändå en ny sorts charm som hänför en och gör att man inte blir uttråkad. Det blir ganska komiskt gång på gång, mycket på grund av självdistansen som tas till fotbollshuliganism i allmänhet och den något inskränkte Mitanders tankar och idéer i synnerhet. Men alla inblandade gör bra ifrån sig här, det känns verklighetstroget och blir en intressant liten studie i kompisgängspsykologi.

Med en väldigt låg budget och en hel del komplikationer i filmskaparprocessen är nu filmen ändå här. Den gjorde succé på filmfestivalen i självaste Göteborg, så jag tycker gott att man ska ta chansen att se den nu när den går upp på landets biografer.