Jag måste börja med att erkänna att jag inte sett någon av Mike Leighs tidigare filmer, vilket kanske gör mig till en okvalificerad kritiker av denna film, men jag ska göra ett försök i alla fall.
”Happy-Go-Lucky” handlar om Poppy, en 30-årig lågstadielärare som hela tiden anklagas för att vara för barnslig och oseriös. Mike Leigh har gjort en film om denna fantasirika och färgsprakande ”klipp-och-klistra-generation”, som förknippas med dagis och Michel Gondry. En generation som är ett svar på människans datorberoende och dess effekter.

Det här är en väldigt rolig film. Trots att karaktärerna är något överdrivna så sitter man garanterat flinandes och skrattandes under filmens två timmar. Det är Poppy som står för de flesta skämten, och komiken består av en blandning av situationskomik och orala skämt.
Men mellan skämten lyckas Mike Leigh klämma in ett mörker i form av diverse problem som han låter Poppy lösa, trots att människorna kring henne inte verkar tro att hon är kapabel till det.

Runt Poppy finns ett antal pessimister, som klagar och grinar på alla problem som finns omkring oss. Det tydligaste exemplet är Poppys bilskolelärare som verkar ha anskaffat de flesta komplex en människa är förmögen till. Han är en av dem som säger åt Poppy att hon måste växa upp, och att hon agerar oseriöst och ansvarslöst, men han själv löser inga problem trots att han är väl medveten om dem. Det gör däremot Poppy, trots att hon verkar vara aningen oseriös.

Mike Leigh menar att pessimismen i sig inte är någon lösning, för visst kan den pessimistiska skeptikern vara minst lika passiv som den omedvetne, vilket såklart i de flesta fall är mångt mycket värre.
Poppys mål är att försöka få människorna i hennes omgivning att bli lyckliga, denna ambition delar hon med Mike Leigh som med ”Happy-Go-Lucky” försöker att göra oss i publiken lyckliga för stunden, men samtidigt få oss att reagera mot mäsklighetens fatala apati. Vilket han också lyckas med.

Filmen är också en fröjd att vila ögonen på, Londons gator är målade i gälla färger som passar bra in i Poppys universum. Sally Hawkins är lysande som Poppy och de andra skådespelarna gör också ett bra arbete.
Visst finns likheter med Jean-Pierre Juenets ”Amelie från Montmartre”, men ”Happy-Go-Lucky” är inte en karaktärsstudie, den handlar istället till stor del om den moderna människan och samhället hon lever i.