Eskil är en halvslacker-aktig kille i 40-årsåldern som lastar flygplan på Arlanda och lever ungdomligt singelliv med sina polare. Av sin pappa fick han lära sig att "det man inte vet nåt om, det har man inte ont av". Alla i Eskils gamla hemstad, inklusive pappan, tror att han jobbar som läkare. I själva verket klarade han inte ens första tentan under utbildningen. Med sin flexibla syn på sanningen låter Eskil alla därhemma leva kvar i den villfarelsen. Det blir enklast så.

En dag när han som vanligt arbetar på Arlanda, möter han sin gamla ungdomskärlek Lena. Hon ber honom att komma till skolans 25-årsjubileum helgen därpå. Det var länge sedan han besökte Sala och pratade med farsan eller gamla kompisen Juppe. Trots vissa våndor, bestämmer han sig för att åka hem och hälsa på – fast att alla halvsanningar ligger och guppar under ytan.

Man behöver inte vara alltför listig för att klura ut att det blir ganska så problematiskt för Eskil när han konfronteras med alla lögnerna och han till slut står öga mot öga med människorna från sin uppväxt. Kompisen Juppe som han lämnade på tågstationen för många år sedan, när de skulle ge sig ut på en jorden-runtresa, är givetvis inte vidare glad. Pappan, som nästan stryker med för att Eskil inte kan hjälpa honom när han blir akut sjuk, Lena och många fler.

Jag tycker att Eskil är en ganska egoistisk kille, även om han har vissa sympatiska drag. Filmen känns lite väl grabbig, och att han får en tjej på slutet (som ett slags tröstpris) är bara för mycket. Steve Kratz och Martina Haag är bra i huvudrollerna, och ett vackert sommarskimrande Sala lyser upp filmen, men hindrar den inte från att bli lite långtråkig.