Nya filmmusikaler är sällsynta. Många anser att de haft sin tid. När nu scenmusikalen Hairspray gör entré på vita duken, känns det att man saknat den musikaliska lekfullheten på film med pärlor av sång- och dansnummer. Hairspray har massor av den sorten. Rollkaraktärerna är stereotypa, som i en Askungesaga. Den onda fen (Michelle Pfeiffer) den pjåskiga, fylliga modern (John Travolta), den putslustige äkta maken (Christopher Walken) och den goda fen (Queen Latifaith) bygger storyn kring den rundkäcka Tracy, hennes karriär och kamrater. De stora skådespelarna gör sitt bästa med de ganska platta rollkaraktärerna.

Filmen bygger på John Waters klassiska film från 1988 och på den kritikerhyllade och Tonybelönade musikalen på Broadway. I den första filmversionen spelades Tracy av Ricci Lake. Nu, tjugo år senare, skymtar hon förbi som kräsen talangscout. Att välja John Travolta, som gjorde succé som musikalartist i Grease 1978, i rollen som smällfet mamma kändes tveksamt. Ricci Lake hade visserligen transvestiten Divine som morsa i sin film, men steget verkade onödigt långt. Likväl, John Travolta är fantastisk och gör Mrs Edna Turnblad både älskvärd, rolig och burlesk. Man blir såld när han/hon river av sina sångnummer.

Manuset är som en halvbra TV-såpa, inga djupdykningar eller smarta dialoger. Fotot följer musiken bra och fångar skickligt in dansarna i masscenerna och ger koreografin härligt flyt. Kostymer och frisyrer är välgjorda och läckra, men mer 50-tal än tänkt 60-tal.

För att ge filmen tyngd ges integrationsrörelsen en samhällsengagerande klangbotten, utan att vara pekpinne. Men verkligheten var både våldsam och hatfull. Här blir rasismen och föraktet ofarliga lekar.

Hairspray är en film om revansch, om diskriminerade som drömmer om ett bättre liv och större respekt. Musikaler som Teaterbåten, West side story och South Pacific hade raskonflikter invävt i sina romantiska berättelser med skönsång och kärlekspar. Och man lämnar inte Hairspray med större samhällsengagemang och brinnande patos för en rättvisare värld den här gången heller. I biograffoajén smådansade dock den kvinnliga vaktmästaren till eftermusiken och jag tog också några steg. Melodierna surrade i skallen och man var glad.

Hairspary ger kanske inte särbehandlade människor större respekt och värdigare liv. Men filmen är en förförisk och rolig saga och mer kan man inte förvänta sig av en hyggligt underhållande musikal på film.