Walt Kowalski (Clint Eastwood) står framför sin frus kista i kyrkan och ser sammanbiten ut, på ett nästan hatiskt vis. I bänkarna sitter hans vuxna söner och skämtar om att ingen av dem vill ta hand om fadern nu. Samtidigt leker det tonåriga barnbarnet med sin mobil och man undrar, exakt hur illa ställt är det med familjerelationerna egentligen?

Begravningsgästerna har kommit för skinkans skull och Walt spottar föraktfullt framför barnbarnet när hon gör anspråk på hans ögonsten, en Gran Torino från 1972.

Walt är ingen lycklig man, han ogillar sin familj och de ogillar honom. Det ställer en intressant fråga, är vi för alltid fast i de roller som våra släktingar gett oss? Kan vi aldrig förändras inför varandra? Krävs det någon utifrån för att locka fram det bästa i vår personlighet? I den här filmen blir svaret ja.

Walt blir mot alla odds vän med den asiatiska familjen i huset bredvid. Och inte bara deras vän utan också en beskyddare som alltid står beredd med sitt gevär.
Det är om denna smått osannolika vänskap mellan Walt och ett ungt syskonpar som denna vemodiga historia kretsar. Ungdomarna är utsatta för ett gäng som inte drar sig för att bruka våld och Walt är utsatt för en obarmhärtig ensamhet. Hos varandra finner de tröst och hopp om en bättre framtid.

Detta hade för mig varit en fullpoängare om inte Clint hade överdrivit sin ”sura gubbe-karaktär” så mycket under filmens första 20 minuter. Det blir nästan en parodi när han morrar, grymtar, blänger och spottar sig fram genom de första scenerna. Allt eftersom karaktären mjuknar blir också Clint alltmer trovärdig. Han får gärna ha ett stenansikte, det gör han intill perfektion, men det finns gränser även för honom. Kan detta verkligen vara Clintans farväl till vita duken? Jag hoppas att han ångrar sig.