Andersson (Janne ”Loffe” Carlsson) står än en gång i skuld till kronofogden. Samtidigt är även kronofogde Peter Black (Magnus Härenstam) i skuldknipa till ett gäng ”stureplansbrats”. De skuldtyngda männen tvingas ut i en desperat jakt på Baltzar von Platens gömda skatt. Mitt uppe i allt återfinns som vanligt kanotisten (Svante Grundberg), den här gången med en mer framträdande roll än tidigare.

Det faktum att 72 år gamle Janne ”Loffe” Carlsson är den piggaste aktören säger väl allt. Trots hans sedvanliga samling av svordomar och skällsord (som ”fikontrampare”) så är ”Loffe” den enda tendensen till behållning i det i övrigt sett löjeväckande försöket till komedi. Som om inte de fysiska skämten var tillräckliga (att se en man på dass är inte roligt) så tvingas vi uthärda dem ackompanjerade till cirkusmusik.

Manuset är så taffligt att Andersson vid ett tillfälle börjar prata med sig själv (eller snarare med en tavla) i ren ”Days of our Lives” anda. Kalkonstämpeln blir än tydligare när synen av Baltzars spöke bara väcker en mild reaktion från Andersson. Borde inte synen av ett spöke väcka starkare reaktioner än så?

Rafael Edholms pinsamma gestaltning av Benito, en italiensk charmör, är bland de mest outhärdliga som visats på bio i år. Regissör Christjan Wegners enda kloka val var att inte ge Edholms karaktär en alltför framträdande roll. Till Edholms försvar bör dock tilläggas att han inte hade mycket att jobba med; är Benito en parodi på italienska män eller ett seriöst försök att skildra en trovärdig karaktär? Oavsett vilket så är det inte roligt.

Om du tyckte om den första filmen kommer du gråta efter den sista. Inte för att ”Göta Kanal”-trilogin är slut, utan för att den slutade på ett så förfärligt sätt.