Filmen bygger på en dokumentärroman av journalisten Roberto Saviano, där författaren skildrar maffians undre värld i Neapel. I ”Gomorra” följer vi fem livsöden, lätt kopplade till varandra genom sina länkar till Camorrans organiserade brottslighet. I början är det lite svårt att hänga med i handlingen, men så småningom glider man in och därefter är det som att sitta på nålar när man ser hur allting invecklas.

”Gomorra” bjuder inte på något av den glamourisering vi kan se i filmer som ”The Godfather” eller ”Goodfellas”. Inte minst när man ser scenen med två unga killar som skjuter vilt och naivt mot vattnet, eftersom de tror sig ha den absoluta makten, eller scenen där man rekryterar unga pojkar och lär dem att rädslan är något man bara känner en gång.
Fast man kan se likheter med Fernando Meirelles ”Guds stad”, så hittar man i ”Gomorra” en opartisk, verklig och naken skildring.

Innan premiären hade filmen höga förväntningar och en del uppståndelse kring sig, inte minst när två ungdomar filmade ett av morden under filminspelningen med sina mobiler. Klippet hamnade på Youtube, och fick polisens uppmärksamhet eftersom det var så verklighetstroget. Detta ledde till att en utredning inleddes, och regissören fick själv komma och vittna.
Denna känsla av realism finns med filmen igenom. Handkameran får scenerna att kännas nakna, av den nakna sanning som berättas.

”Gomorra” är en välgenomtänkt film – allt från vilket håll man ska filma med kameran till frånvaron av musiken – och det gör den ännu mer påträngande. På annat vis skulle det inte fungera, så istället för stråkar, violiner och ledsamma pianostycken är filmens ledmotiv istället oljudet från gatan, några italienska poplåtar som spelas på radion och Tele 5:s program som ligger i bakgrunden.

”Gomorra” belönades med Grand Prix på Cannes filmfestival 2008 och flera priser lär det bli.