Har du någonsin varit i Göteborg? Det är här Gitarrmongot utspelar sig, och faktiskt, jag tror inte att den hade kunnat utspela sig på någon annan plats. I Ruben Östlunds långfilmsdebut möter vi människor som på något sätt har gått över gränsen från det normala. Men det är också människor som befinner sig i helt (nåja, nästan) vardagliga situationer. Som tanten som måste kolla att dörren är låst ett 30-tal gånger innan hon kan gå hemifrån.

En av mina favoriter i Gitarrmongot är ungdomsligan som vandaliserar cyklar. Inte så att jag tycker att det är en lämplig sport, men har du inte någon gång undrat "Varför ligger det tio cyklar nedkastade i vattnet?" eller "Hur lyckades dom böja cykelhjulet till en åtta?". Här får vi se hur det går till. Samtidigt som det känns oerhört meningslöst så berättar det en intressant historia om uttråkade ungdomar och hur de försöker roa sig. Bästa cykelscenen får dock bli en överraskning tills du ser filmen.

Filmen består av flera olika fantastiskt beskrivna situationer, löst sammankopplade genom en 12-årig kille med en gitarr. Han rör sig genom Göteborg och spelar för en inte alltid så entusiastisk publik. Han och regissören visar oss vad som händer bakom gardinerna, i skumma källarförråd och i skydd av nattens mörker på Sveriges framsida.

Det är enkelt filmat, med videokamera och i stort sett befintligt ljus. En dokumentär känsla gör att filmens karaktärer kryper sig oerhört nära, även när det känns som mest bisarrt. En del kanske tycker att sådant här hör hemma på Öppna kanalen, själv lämnar jag biosalongen med ett stort leende på läpparna efter denna uppvisning av livs levande South Park-figurer. Så ta en tur till det riktiga "Jöteborg" – gå och se Gitarrmongot. Du kommer inte att bli besviken.