När filmen börjar sover huvudpersonen Andrew Largeman (Zach Braff, som även har skrivit manus och regisserat) i sin helvita säng i sitt helvita sovrum. Han vaknar av att hans far ringer. På telefonsvararen hör vi pappan berätta att Largemans mor har avlidit. Ingen reaktion alls från Largeman, utan han ligger kvar med samma neutrala ansiktsuttryck som tidigare. Den scenen säger allt om det känslomässiga tillstånd huvudkaraktären befinner sig i. Senare får vi reda på att han har gått på olika piller sen han var i 10-årsåldern och alltså varit bortkopplad från sina känslor under den större delen av sitt 26-åriga liv.

Moderns död tvingar honom att åka ifrån sin haltande skådespelarkarriär i Los Angeles till hemstaden i New Jersey (îThe Garden Stateî). Han lämnar sin medicin hemma och väljer att ta del av livets hela känslospektrum igen. Väl där hänger han med sina gamla high school-polare. Bästa vännen (en lysande Peter Sarsgaard) gräver gravar på kyrkogården. En annan polare är multimiljonär efter att ha tagit patent på tyst kardborre (den funkar precis som vanligt, fast utan det där ritsch-ljudet).

Under tiden i hemstaden träffar han också den något speciella tjejen Sam och blir förälskad. Sam spelas av en fantastisk Natalie Portman som lyckas göra en riktig person av en ganska typisk îflummig söt tjejî-roll. Överhuvudtaget är alla skådespelare bra. Spelet är lugnt och avslappnat, ungefär som i Lost in Translation. Det är en annan form av naturalism än den vi är vana att se av metodskådespelare som Robert de Niro och Al Pacino, vilket känns välkommet.

Garden State är en vacker film med ett stort hjärta som rymmer alla sina karaktärer. Det är också en oerhört rolig film. Den växlar mellan drama och komedi på det där underbara knappt märkbara sättet som just Lost in Translation gjorde. Med ett underbart soundtrack (bland annat The Shins, Simon & Garfunkel och Nick Drake) över vackra bilder ekar det av Wes Andersons underbara The Royal Tenenbaums. Andra jämförelser är Mandomsprovet och Beautiful Girls (även den med en bra Portman). Vad som är riktigt imponerande är att Zach Braff faktiskt är en intressant visuell regissör också. Mycket av humorn kommer från visuella gags och roliga smådetaljer. Filmens tablåer som till exempel raden av pillerburkar i Largemans badrum eller hans sterila sovrum är värdiga Kubrick.

Ett tag verkade det som amerikansk film endast bestod av Tarantino-wannabes som droppade tomma populärkulturella referenser. Men de senare åren har filmer som Lost in Translation, Eternal Sunshine of the Spotless Mind och nu Garden State gjort att allt känns helt rätt igen. Precis som Andrew Largeman vågar indiefilmen ha en själ igen.