Porträttet av den fascinerande fotografen Diane Arbus är lätt ångestladdat men framför allt kittlande. Det är 1950-talets New York. Diane Arbus (Nicole Kidman) lever ett konventionellt överklassliv som assistent till sin make, fotografen Allan Arbus (Ty Burrell) och mor till två barn. Hon lider av sömnsvårigheter och går i natten ut på sin balkong för att exponera sig för sin hemlighetsfulla granne. Märkliga omständigheter får henne att söka sig upp till grannen Lionel (Robert Downey Jr) som vägrar visa sitt ansikte. Arbus möten med Lionel blir fler, trots att – eller snarare just för att – träffarna gör henne vettskrämd.

Arbus, som är känd för sina fotografier av freaks, visar sig vara lika mycket freak som de personer hon porträtterar. Även om hon delar de flesta av sina hemligheter med sin man är det ändå några av dem som hon väljer att behålla för sig själv, åtminstone i sin mest extrema form. Det är en berättelse om att leva ut sig själv i en värld fylld av normer, ramar och hinder. Om motstridiga viljor, rädsla och att bejaka sin lust.

Nicole Kidman spelar Diane Arbus på typiskt Kidman-vis. Det är sprängfyllda ögon och darrande läppar. Vi har sett det förut, men det fungerar väl också i den här historien. Ibland tenderar dock filmen att fastna i ett bildspråk som påminner om sagoberättande istället för att förmedla allvaret i Arbus tankar och känslor. Det händer exempelvis när scenografin blir överdådig – en nyinflyttad person kan knappast ha hunnit dekorera sin lägenhet så flärdfullt.

Som bäst blir filmen när Arbus rädsla och lust är sammankopplade, och den dominans hon får uppleva är som den varmaste hand av omtanke och kärlek.