George Simmons (Adam Sandler) går från att vara på toppen yrkesmässigt till att hamna på botten känslomässigt. Av sin läkare får George beskedet att han har cancer, och att framtiden ser mörk ut. Trots detta får han prova en medicin som kan hjälpa honom tillfriskna, men inga garantier utlovas.

Georges hälsotillstånd förvärras och han inser att cancern inte är det värsta beskedet han fått, utan det är att han insett hur ensam han egentligen är. Plötsligt inser han hur lite alla groupies han dragit hem betyder, limousinresor, pengar, hans extravaganta hem och allt annat materialistiskt som hans framgång tillfört hans liv.
Inget av det där är äkta. George har inga riktiga vänner, utan bara bekanta inom branschen, han har ingen flickvän utan det är en ny tjej varje kväll. Kontakten med sin familj har han förlorat likväl.

I den svåra situation George hamnat finner han en ändå en vän, Ira Wright (Seth Rogen). Även han är komiker, men ny i gebitet och inte i närheten av Georges framgång. Ira får ett lockande erbjudande av sin idol – att skriva skämt åt honom.

Den nyblivne assistenten och chefen umgås ständigt, reser till olika ståupp-gig, raggar upp tjejer tillsammans, pratar om sitt förflutna och lär känna varandra på en djupare nivå, något som George inte är helt van vid. Trots detta har George svårt att släppa in någon i sitt liv helhjärtat, han har svårt för att närma sig människor och bry sig genuint om dem, utan att sätta sig själv i fokus.

Frågan är hur lycklig George Simmons är med sitt liv och sin framgång? Skulle han göra om allting på samma sätt om han fick en ny chans? Skulle han bli en bättre människa om han fick beskedet att han tillfrisknat från sin allvarliga sjukdom?

Jag vet inte hur regissören Judd Apatow resonerade när han gjorde denna film. Det är en bra story, men har han verkligen gjort sitt bästa med den? Filmen är två timmar och 25 minuter och det kändes som en evighet! Funny people kunde ha kortats ner till en timme och 25 min och ha fått fram sitt budskap på så många bättre och mer djupa sätt än vad Apatow lyckats med.

Tyvärr så måste jag säga att jag blev väldigt besviken på denna film, den hade de bästa förutsättningar för att bli en av höstens filmsuccéer, men föll istället pladask ner på biobotten för mig. Med en regissör som Judd Apatow och ett gäng roliga skådespelare samt en väl tilltagen budget kunde detta blivit en hit, men jag kan inte rekommendera någon att betala för att se ”Funny people”. Jag tror att Hollywoods baktanke är att få människor att sluta använda sömnpiller och istället se denna film, för dessvärre har de samma inverkan.