Att åka till Kanarieöarna verkar ha blivit allt mindre populärt efter att svensken hittade Thailand på kartan. Men en stackare beger sig till den något mer okända ön Fuerteventura (som egentligen är Gran Canaria) för att surfa, dricka och glömma den kvinna vars död han låg bakom i och med en trafikolycka.

Så fort han landar börjar märkliga saker hända. En av hotellstäderskorna är märkligt lik hans döda flickvän, hans bartender beter sig som sin kollega i “The Shining”, och huvudkaraktären får problem med antingen sin perception, sina aritmetiska färdigheter eller så växlar hans fingerantal faktiskt i mängd. Resan börjar mer och mer att likna en hemsk mardröm än en solkig solsemester.

Filmen har vissa likheter med Hans Dahlbergs “En vandring i solen”. En deprimerad man åker till svennig semesterort (i Dahlbergs film är det till Cypern Gösta Ekmans karaktär sticker) och läker sina sår i famnen på en kvinna. Men där “En vandring i solen” är nästintill mästerlig i allt från mise-en-scène till skådespel (Ekman gör förmodligen sin bästa roll i denna film) lider “Fuerteventura” av stora brister.

Filmen drar på sig alla klichéer denna genre är kapabel till. Har vi inte tröttnat på scener där en karaktär blir galen och regissören skildrar det genom att fästa en kamera på skådespelaren, där vi i halvbild ser hur skådespelaren verkar förvirrad och ser sig omkring, kanske även springer lite? Visserligen spelas huvudkaraktären av Peter Eggers som inte är utan talang. Men av någon anledning låter dialogen bättre när han talar engelska än när han talar svenska. Mike Sheridans musik är både vacker och väl använd, men det hjälper föga i en film där logik är helt frånvarande och där varje intressant detalj missbrukas. Exempelvis var scenerna på stranden drömska, medan drömsekvenserna mer liknar cut scenes från något illa regisserat tv-spel. “Fuerteventura” rekommenderar jag ingen att besöka, varken i verkligheten eller på biografen.