När den brittiske pratshowvärden David Frost 1977 bestämde sig för att göra fyra djuplodande intervjuer med den avgångne amerikanske presidenten Richard M. Nixon var det många som höjde på ögonbrynen. Frost, allmänt ansedd som en lynnig kvinnokarl utan några framstående intellektuella prestationer i bagaget, verkade vara helt fel person att ställa den luttrade debattören Nixon mot väggen. Tre år efter Watergate var han fortfarande djupt impopulär bland det amerikanska folket, och många ansåg att det var dags för en officiell ursäkt från hans håll. Eller, för den delen, ett resterande liv i skampåle.

I Ron Howards “Frost/Nixon” får vi följa händelseförloppet från första början, och tagningarna varvas med tillbakablickande (och, i ärlighetens namn, ganska tattiga) “intervjuer” med karaktärerna. Och vad som inledningsvis känns som en film på halvfart utvecklas snabbt till en lysande uppvisning i dramaturgisk perfektion.

För om det är något som “Frost/Nixon” verkligen är, så är det spännande. Oavsett om man känner till utgången av de berömda intervjuerna eller ej är det omöjligt att ta blicken från duken när filmen väl har sparkat igång. Och Oscar-nominerade Frank Langellas kongenialt gestaltade Nixon kan vara en av de mänskligaste ondingar som synts på film de senaste åren.

Ron Howard, vars registil vanligtvis för tankarna till en om möjligt ännu mer sentimental Steven Spielberg, har lagt sina svulstigaste ambitioner på hyllan och lyckats skapa ett i Hollywood-sammanhang avskalat men fullkomligt trollbindande stycke film.

Amerikanskt bildberättande när det är som allra bäst.