Den galna handlingen är som följer: Tre småkriminella typer blir anställda på en kompis cirkus. Där finns elefanten Jimmy som har blivit alldeles nerknarkad för att klara av det hårda artistlivet. På cirkusens premiärkväll får Jimmy fel knark, blir alldeles galen, och rymmer. Det visar sig då att han har en stor mängd heroin, värt miljoner, insytt i rumpan, och en vild jakt på elefanten utbyter.

Bland karaktärerna, som alla vill få tag på Jimmy i de norska fjällen, finns medlemmar av den grymma samemaffian, neurotiska djurrättsaktivister och alkoholiserade älgjägare. Trots att det är en animerad film är den definitivt inte någonting för småbarn och ljusår från de söta och glada Disney- och Dreamworksproduktioner man vant sig vid. Snarare är det så att skulle man blanda Shrek, Trainspotting och Sin City skulle resultatet nog inte bli alltför olikt Free Jimmy.

Det är inte bara handlingen som är betydligt mörkare och vuxnare än vanligt. Filmens ”scenografi” är sprickor i väggar täckta med porraffischer och dunkla, otrevliga miljöer. Hela bildspråket, den animerade världen, är smutsig. Liksom människokaraktärernas moral. I princip ingen i filmen är god – utom möjligen djuren då.

Alla som kan gå på två ben i den här filmen är rent ut sagt skit och man blir nästan glad över att de flesta blir sönderskjutna eller sprängda i småbitar. Om de är med i maffian eller djurrättsaktivister spelar ingen roll – de är ändå giriga, våldsamma, korkade och egocentriska. Det hela känns fräscht och befriande. Och ärligt. Det finns ett djup som nästan glöms bort bland alla absurda chockeffekter, så jag tror att filmen vinner på att ses flera gånger för att verkligen komma till sin rätt.

En sak är säker; i det här fallet är estetiskt våld, samhällskritik och animation en vinnande kombination, och jag hoppas på mer av detta i framtiden.