Precis som tidigare så är det Takashi Shimizu som står bakom filmen. Han ska sedan göra en amerikansk version även av tvåan. Mycket känns igen från första The Grudge – den mörka stämningen, chockmomenten och förkärleken för teatraliskt sminkade små japanska pojkar. Det är på både gott och ont som man vet vad man har att vänta sig när man sätter sig i biostolen.

Skräckfilm är en väldigt speciell genre. Det handlar om ett ärligt manipulerande av publiken – vi vill bli skrämda och förstår att det är exakt vad filmmakarna försöker göra. Trots att vi känner igen alla knepen så fungerar det ibland och man sitter då och spänner sig som en galning. Det som gör Grudge-filmerna så effektiva är det totala överraskningsmomentet av att det helt plötsligt står något skrämmande runt hörnet. Det gör att man alltid är på helspänn, då man aldrig vet när det kan dyka upp någon ung kvinna med långt svart hår i ansiktet som ryckigt går emot oss. Shimizu kan skrämma och den här uppföljaren är inget undantag.

Precis som i ettan så är berättandet fragmentariskt. Vi får följa varje person som kommer in i det nu övergivna huset från första filmen, och deras (korta) liv efteråt. Den här gången är det en TV-inspelning som sker i huset och alla som vistas där får förbannelsen över sig. Att man väljer att berätta om varje enskild person, istället för att ta allting kronologiskt, gör varken från eller till. Det här handlar inte om story eller karaktärer. Det är ren skräckfilm. Skådespeleriet är inte det bästa, men det är oviktigt här. The Grudge 2 lyckas skrämma och det är i slutändan det enda som betyder något.

Vad som förvånar en är att denna uppföljare nästan känns mindre och intimare – jag hade väntat mig en större budget och fler effekter, men så är inte fallet. Det mesta är sig likt helt enkelt. Det är positivt på ett sätt att man inte hamnat i något dataeffektsträsk, men också lite trist att den här filmen inte innehåller något egentligt nytt grepp. Men läskig är den ändå.