Reklamen försöker sälja Flying Daggers genom att säga att den är från skaparna av Crouching Tiger, Hidden Dragon och Hero. Det är något av en halvsanning då den visserligen har samma producenter som Crouching Tiger, men det var Ang Lee som regisserade den filmen. Men man kan absolut göra jämförelser de tre filmerna emellan.

Jag gillade Hero. Inte så mycket för handlingens skull utan för de rent visuella uttrycken. Det var ett fantastiskt expressivt foto, imponerande klipp och intressanta scenlösningar. Flying Daggers imponerar tyvärr inte lika mycket. Det är fortfarande ett fint foto och speciellt slutstriden i snöfall är oerhört vacker, men det är inte alls sådär megaestetiskt som det var i Hero.

Istället har Yimou här verkat vilja fokusera mer på kärlek och andra starka känslor mellan huvudkaraktärerna. Inget ont med det givetvis, just kärlekshistorien var ju en av de stora behållningarna i Crouching Tiger, men det lyckas inte särskilt bra i Flying Daggers. Då det fortfarande är så många stridsscener och manuset känns ganska bristfälligt blir dialogen och handlingen klart lidande. Det känns som Zhang Yimou kanske borde välja – antingen gör han riktiga dramer eller supersnygga kampsportsfilmer.

Givetvis går det att kombinera visuellt bravado med historia och känslor – Ang Lee lyckades ju utmärkt i Crouching Tiger, Hidden Dragon. Det känns som Zhang Yimou ändå borde ha potential att kunna göra det samma. Antagligen är det på manusnivå som problemen ligger i Flying Daggers. Det har skrivits av Yimou tillsammans med två kollegor. Vi får hoppas att han återfår formen till nästa gång.