Flandern berättar om vilsna ungdomar på den flamländska landsbygden, deras kontaktförsök, ensamhet och gripande berättelser. De är fattiga, men framförallt saknar de kulturell stimulans. De är känslomässiga analfabeter, utarmade på ord och följer bara sina instinkter.

Dumont har inte bråttom. Vi får vila länge i hans vackra bilder, som är fullständigt avskalade på falsk idyll och naturromantik. Men vi känner dofterna från den våta myllan och lukterna från dynghögarna. Flickan Barbe klafsar ångestfull runt i leran i sina stövlar och letar efter sin älskare Demester, men roar sig även med andra killar. Demester är stark och kåt, men känslomässigt avstängd. När han ger sig ut i krig med några andra pojkar från trakten, verkar han först lättad. Men deras upplevelser i ökenkriget blir fasansfulla. Här finns inga hjältar, bara vettskrämda unga killar, som inte kan hantera sin skräck, utan slår blint mot oskyldiga för att få utlopp för förvirring och frustrationer.

Dumont valde amatörskådespelare för att undvika professionella aktörers uppvisningar. Ansikten och miljöer får beskriva karaktärernas känslor och filmstilen blir medvetet sparsam. Och det fungerar mycket väl. Det enda som känns teatralt är Berbes psykiska kollaps och hennes märkliga förmåga att se vad som händer hennes älskare i ökenkriget. Slutet känns också som ett uppgivet försök att hålla ut den naturalistiska, nakna berättarstilen och därför svarvas till en kärleksförklaring och en filmkyss.

Filmen har ingen musik och jag saknar den inte. Ljudet av traktorn på åkern, djuren i ladugården, stönandet i könsakterna, fotstegen i det våta gräset, ökenvinden, krigsmaskinerna och offrens skrik och framförallt tystnaden, bekräftar stämningar, som skulle ha gått förlorade med fiolsmet, pukor och trumpeter.

Som helhet är filmen ett starkt och utmanande drama om unga människors längtan efter innerlighet och gemenskap, om deras brist på goda förebilder och trevande försök att formulera och skapa meningsfulla liv.