Mia mår inte bra. Katie Jarvis som spelar Mia bör dock må bättre. Hennes rolltolkning är kanske filmens allra starkaste komponent, tillsammans med Arnolds hänsynslöst raka regi. ”Fish tank” är en klassisk socialrealistisk berättelse. Men till skillnad från det brittiska bidraget i samma genre som vi såg på förra årets festival, ”Better things”, är ”Fish tank” konventionellt berättad, på både gott och ont.

Där ”Better Things” behandlade en ensemble av karaktärer handlar ”Fish tank” enbart om Mia. Vi får följa henne under en kort period där hon nyligen hoppat av skolan och mest driver runt, övar dans, skriker och slåss. Det är få bildrutor där Mia inte är med, och i en blandning av fascination och medlidande lyckas Arnold/Jarvis få oss (mig) att sympatisera (i ordets svagaste betydelse) med Mia.

”Fish tank” är en film om generationsväxlingar. Vi får se hur ondskan går från generation till generation. Men helt nattsvart är filmen inte, ty Mias mor träffar snart en ny kille som råkar vara solstrålen Michael Fassbender. Fassbenders karaktär Connor är en ängel i helvetet. Han visar förståelse för Mias vilsenhet och ett starkt band utvecklas dem emellan. Men likt en billig glödlampa misslyckas Connor att lysa upp flickornas tillvaro en längre stund. Arnold är modig och missunnar Fassbender nöjet i att vara undantaget som stärker regeln. Den rollen ges istället den halvt osympatiska Mia som, steg för steg, ser hur hon själv utvecklas till något hon inte önskar, och lyckas slutligen sätta stopp för det.

”Fish Tank” lär inte överraska någon som sett en film av bröderna Dardenne eller Ken Loach, och den är inte heller särskilt provocerande, trots tema och estetik. Detta spelar dock inte så stor roll, det är mycket intressantare att försöka förhålla sig till karaktären Mia än att följa narrativet eller annat liknande trams.