1984 slog Madonna igenom med sitt andra album ”Like a virgin”. Singelspåret, ”Like a virgin”, sålde i över fyra miljoner exemplar. Det var stort. Weird Al Yankovic skojsade till det med ”Like a surgeon”. Så stort var det. Jag drömde om Madonna. Hon drömde om mig. Sedan gick hon vidare, poserade i coffee-table boken ”Sex”, förförde en svart Jesus i ”Like a prayer” och inledde något av en filmkarriär. Ofta provocerande, ofta underhållande, sällan tråkig. En jävla talang helt enkelt. Och en av mina första idoler.

Madonna idag är över sjuttio (snart), snubblar i försöken att hänga med i musiktrenderna och har som hobby att adoptera barn och regissera film. Det senare har nu resulterat i den osannolikt ohippa Filth and Wisdom. Ett förstlingverk som knappast hade gått upp på bio om det inte varit för Madonna.

I korthet så handlar det om tre lägenhetskamrater i London. Alla har de sina problem; ekonomiska, moraliska och personliga. Det gnabbas lite, sunkas en del och prettofilosoferas alltför mycket. Huvudrollen spelas av Eugene Hütz, frontman i gypsy punk-bandet ”Gogol Bordello”, vars musik är tänkt att fungera som pulshöjare men som bara får en att omvärdera ungdomens stora filmupplevelser, Kusturicas ”Zigenarnas tid” och ”Underground”.

Musiken är fruktansvärd. Men den i sig är bara ett av problemen med ”Filth and wisdom”. Agerandet emellan karaktärerna i filmen är ett annat. De påstås stå varandra nära, men det märks aldrig. Vidare så fungerar inte heller humorn i filmen. Obekväma pauser fyller upp med jämna mellanrum och man saknar något slags infall … ”Filth and wisdom” är bara så tråkig och ful. Jag hade förväntat mig mycket mer, inte ens en nakenchock bjuds vi på.