Det här är en varm, och på sina ställen rätt rolig, krigsfilm som baseras på verkliga händelser. En dag utan krig utspelar sig under första världskriget då skotska, franska och tyska soldater vid fronten bestämmer sig för att under julen ha vapenvila och fira högtiden tillsammans. Ett tyskt artistpar, en fransk löjtnant som saknar sin fru och en skotsk soldat som inte kan komma över sin brors död är några av huvudkaraktärerna, och man hoppar mellan handlingar och personer i de tre länderna tills alla förenas vid fronten på julaftonen. Naturligtvis knyts vänskapsband över nationsgränserna vilket gör att det efter vapenvilan blir svårt för dem att bli dödsfiender igen.

Jag kom på mig själv med att småle lyckligt och skratta åt de små pärlor till repliker och scener som framförallt filmens mitt är full av. Det är de små detaljerna då människorna beter sig fånigt, men samtidigt så väldigt mänskligt, som gör filmen sevärd. De får dig inte att rulla runt på golvet av skratt men ger en varm känsla i magen. Uppfattningen att kriget är totalt meningslöst genomsyrar handlingen och man inser att det enda som egentligen skiljer soldaterna från varandra är de olika färgerna på deras uniformer.

Det jag kan klaga på är att filmen ibland blir lite väl smörig. Dessutom störde jag mig på Diane Krugers roll. Varför ska kvinnor i krigsfilmer vara gråtmilt egoistiska medan männen osjälviskt vill hålla ut tillsammans med sina kamrater? Varför kan inte den enda kvinnan som är med i filmen överraska lite? Filmen är överhuvudtaget inte det minsta oförutsägbar. En dag utan krig är ett bra sätt att spendera en torsdagskväll, men jag hade ändå förväntat mig mer av en film som är Oscarnominerad.

Totalt sett är det en mysig men något menlös film som vinner på att vara lite naiv och förenklande. Det går för lätt för soldaterna att bli vänner och konsekvenserna berör inte riktigt, samtidigt som det är rätt skönt att ha det så. Ibland vill man ju bara förtränga hur komplicerad verkligheten är och värmas av hopp och medmänsklighet.